Efter att ha dejtat varandra i ett halvår blev 23 åriga Ulla gravid. Graviditeten kom inte direkt som en överraskning. Inte för någon av dem. De hade nämligen inte använt skydd.

– När jag blev sjuk och illamående viste jag direkt att jag var gravid. Jag behövde inte ta något test. Vi hade oskyddad sex och jag – och min pojkvän visste om det. Ja, vi visste båda att detta kunde hända.

Läs: Jakten på likheter

Ulla var till en början försiktigt hoppfull om att pojkvännen skulle ta nyheten om hennes graviditet positivt. Att graviditeten var oönskad rådde det emellertid inga som helst tvivel om. Efter kort tids övervägande bestämde sig pojkvännen för att lämna Ulla.

– Ja, det var lite av en överraskning. Och, naturligtvis, en besvikelse, medger Ulla.

Ta ansvar för sina handlingar
Ulla som fortfarande både hemma hos sin mamma medan hon studerade viste inte vad hon skulle göra. En till abort var inte aktuell. Detta var nämligen inte första gången som hon blivit gravid. Den här gången kändes det dock annorlunda. Hon var vuxen och en vuxen person måste ta ansvar för sina handlingar. Det var så hon kom att tänka på adoption.

Om livet sett annorlunda ut
Ulla var inte redo för barnet. Hade hon befunnit sig i ett annat skede av sitt liv. Inte bott hemma. Varit färdig med skolan. Haft ett jobb och en far som var redo att ta sitt ansvar så hade det varit annorlunda. Men som det såg ut nu hade hon ingen aning om var hon skulle kunna få hjälp. Resultatet blev att hon inte vågade berätta för någon att hon var gravid. Inte ens för sin mamma. Hon ljög till och med för pojkvännen och sa att hon gjort abort. Allt för att inte bli dömd av sin omgivning.

– Jag var rädd och kände mig ensam. Att adoptera bort barnet var den bästa lösningen på situationen.

Graviditeten var lätt att hålla hemligt
I början var det inga problem att dölja det faktum att hon väntade barn. Ingen ställde heller några frågor.

– Kompisarna på köksskolan sa aldrig något och de stora och löst sittande kläder vi hade på oss gjorde det lätt att dölja den växande magen.

Tiden gick och det oundvikliga närmade sig allt mer. Ulla hade ännu inte berättat för någon att hon var gravid och snart skulle hon föda. Så i maj 2010 var det dags. Värkarna satte igång på natten och nästa morgon runt klockan tio gick vattnet.

– Jag var hemma och sov när smärtan började. På morgonen sms:ade jag min lärare om att jag var sjuk och inte skulle komma till skolan. Sedan tog jag bussen till sjukhuset. Där frågade de mig om vilken mödravårdscentral jag hade gått till och jag svarade att jag inte berättat för någon att jag var gravid. Att detta var första gången och att jag hade för avsikt att adoptera bort barnet, berättar Ulla.

Ulla blev inskriven på BB och nästa morgon, en torsdag bestämde sig en liten pojke för att det var dags att komma till världen. Själv kände Ulla det som om hon också blivit född.

– Klockan 10:15 på morgonen, torsdagen den 13 maj, föddes inte bara min lilla pojke. Det var på Kristihimmelsfärdsdag och det kändes som om jag själv föddes till mamma. Pojken såg ut som E.T med rynkor i pannan. Han var liten och mager. 51 cm lång och vägde endast 2 790 gram.

Adoptions handläggningen

Efter födseln fick Ulla besök utav socialrådgivare som ville prata med henne om adoption och huruvida hon var fast besluten att adoptera bort sin son. Frågorna var jobbiga och det som under hela graviditeten känts så självklart, kändes nu allt mer främmande. Skulle hon verkligen fullfölja sina planer om adoption?

– Det kändes overkligt. Jag sa att det skulle varit annorlunda om jag bara kunnat ta hand om mitt barn. Jag hade ju inte ens ett eget boende.

 

Socialrådgivarna var väldigt stödjande och berättade om att mammor i hennes situation fick hjälp om de så önskade. Bland annat kunde man ordna med ett första boende. Adoptionsprocessen sattes emellertid igång. Men redan på måndagen hade Ulla bestämt sig. Hon skulle inte på några villkor lämna ifrån sig sitt barn.

 

Meningen med livet
Hjälpen Ulla fick med ett första boende och stödet från andra mammor som också bodde där, gjorde omställningen till mamma lättare. Idag är Ullas son 1 år och 4 månader gammal. De är en liten familj med ett eget bekvämt hem och en trivsam tillvaro.

– Innan min son föddes undrade jag vad som var meningen med livet. Som mamma vet jag. Eino är meningen med livet.

 

Allt är dock inte solsken. Einos far lyser fortfarande med sin frånvaro men glädjande nog så har farföräldrarna, det vill säga farfar och farmor börjat hålla kontakten med sitt barnbarn.

– Det är trist att pappan inte vill vara med. För mig men framförallt för Einos skull.

 

Var inte ensam
Ibland funderar Ulla på hur livet hade sett ut om allt hade slutat annorlunda. Om hon hade fullföljt sina planer på adoption.

– Hade jag adopterat bort min son skulle ha jag gått omkring och tänkt på honom hela tiden. Det hade känts fruktansvärt tomt.

Ulla uppmanar kvinnor som befinner sig i en liknande situation som den hon befann sig i att inte göra som hon. Hon höll graviditeten hemlig för alla, inklusive hennes egen mor (även om mamman senare hävdade att hon misstänkt den hela tiden), och det höll nästan på att kosta henne sin älskade son.

– Man ska inte isolera sig utan man behöver någon att prata med. Man bör inte gå igenom en graviditet alldeles allena. Berätta för det någon och om det känns för svårt att prata med familj eller nära vänner finns det professionell hjälp att få. Ingen är fördömande. Var inte ensam.

Läs också: Utsatta barn lider än idag

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelUtsatta barn lider än idag
Nästa artikelRosa kläder
DELA