UncategorizedUtsatta barn lider än idag

Utsatta barn lider än idag

Av av Pernilla Gudmundsson. Ill Foto: iStock.com 88 Uppdaterad 27.09.11

Fram till tretton års ålder skickades hon runt mellan olika fosterhem för att slutligen bli lämnad på barnhem. I dagarna ska regeringen återkomma i frågan om de, som har kommit att kallas samhällets styvbarn, ska få rätt till en offentlig ursäkt och kompensation.

– Som liten skickade pappa runt mig till åtskilliga fosterfamiljer. Han erbjöd att de skulle få adoptera mig som julklapp, men de sa nej. Anne Skånér ägnar nu sitt liv åt att kämpa för barns rätt till en riktig familj genom adoption.

Under förra året gjordes i Sverige 1402 internationella adoptioner. Och 72 nationella (om man inte räknar anhörigadoptioner). Nationell adoption är fullt lagligt och en utväg för de föräldrar som av olika anledningar inte kan ta hand om sitt barn. Men i Sverige visar praxis att man så gott som uteslutande väljer att placera barn i familjehem (tidigare kallat fosterhem).

– Barn som placeras i familjehem riskerar att bollas fram och tillbaka och förnekas det viktigaste av allt – grundläggande trygghet och rätten till att bli fullvärdig familjemedlem. De familjehemsplacerade barnen är mer eller mindre rättslösa. De känner att de inte är en del i familjen utan vet att de när som helst kan skickas vidare.

Anne Skånér vet vad hon talar om. Fram till
tretton års ålder skickades hon runt mellan olika fosterhem för att slutligen bli lämnad på barnhem.

Läs också: Ungjävel! 

Anne Skånér

-Jag ansågs vara ett besvärligt barn, jag var utåtagerande och ”jobbig”. Jag blev vanvårdad hela tiden. Och det hände en massa saker på barnhemmet som definitivt inte borde få hända. Det jobbigaste var ändå att inte få rota sig någonstans, att aldrig veta var jag hörde hemma. Detta eviga åkande mellan institutioner och tillfälliga hem. Och en gång om året skickades jag till barnhemmet för observation, som det hette.

I dagarna ska regeringen med barnminister Maria Larsson i spetsen återkomma i frågan om de, som har kommit att kallas samhällets styvbarn, ska få rätt till en offentlig ursäkt och kompensation. Till grund för detta ligger Vanvårdsutredningen och Upprättelseutredningen, som handlar om de tusentals barn som mellan åren 1920 och 1980 placerades i fosterhem eller på institutioner där de utsattes för övergrepp. Anne Skånér är ordförande i föreningen Samhällets styvbarn.

– Hela frågan handlar om bristande tillsyn och omsorg. De som tog emot fosterbarn hade en moralisk uppfattning att dessa barn var underlägsna och vanartiga, man hade ingen respekt för dem. Ingen ”ägde” dem och man kunde göra som man ville med dem, använda som gratis arbetskraft till exempel. De lagar som fanns tog man inte tillvara och på den tiden lyssnade man inte på barn.

På 80-talet kom en ny socialtjänstlag med bland annat tillägget att man skulle lyssna särskilt på barnen. Är det då bättre nu?

– Jag tycker detta är en grupp som hela tiden kommer i kläm så jag håller inte med om att rättsäkerheten fungerar för barnen. Man tar inte de barn som ska placeras på allvar. Det finns en så stark myndighetsmakt i Sverige, enskilda medborgare har inget att sätta emot. I de få fall som myndigheter får backning innebär det ändå ingen konsekvens.

Vad kan man göra för dagens barn?

– Ha ett tydligare barnfokus. Barnskyddsutredningen från 2009 hade många utmärkta förslag. Men många av dessa har stannat som idéer. Det står bland annat att man vid tillsyn ska prata med barnen enskilt. Men så sker ju inte, det säger barnen själva. Sen saknar jag ett helhetsgrepp. En placering i Skåne skulle kanske aldrig gjorts i Norrland – de olika socialdistrikten har helt olika underlag för hur utredningar går till. Detta innebär också att det är nästan omöjligt att studera, granska och jämföra placeringarna i landet. Det är inte rättssäkert.

Varför görs så få nationella adoptioner i Sverige?

– Det var vanligt förr – då tog man ju barn från mammor som ansågs olämpliga direkt från BB. Jag tror att vi med denna dystra historia fått pendeln att slå alldeles åt andra hållet. Jag träffade en kvinna som ville adoptera bort sitt barn, med starka skäl. Hon berättade att socialtjänsten gjorde allt för att förmå henne att ändra uppfattning. Hon kände det som att de försökte övertala henne och påtvinga henne en roll hon inte ville ha. Tyvärr är nog pengar också inblandade. Idag får familjehemmen några tusen i månaden per barn. Om man ska adoptera får man ju själv ta kostnaderna.

I både Storbritannien och USA finns det lagar om tvångsadoption. Den idén tror inte Anne Skånér på.

– Även i Sverige finns tankar om att förstärka nationella adoptioner, utan medgivande från den biologiska familjen. Det tycker jag är ett övergrepp. Jag tror inte sådana adoptioner på sikt blir lyckliga. En supande pappa är ändå en pappa, liksom. Man kan inte göra livsavgörande saker över huvudet på dem det gäller. Men självklart ska barn lyftas bort om det råder uppenbara misshållanden. Jag är absolut ingen antagonist till familjehem. Jag är bara så emot att man skickar runt och bollar med barnen. Barn behöver stabilitet och trygghet.

Läs: Ny i bonusfamiljen? 

Fotnot: Fler berättelser från Samhällets styvbarn hittar du här: www.styvbarn.se

 

Källor:

www.scb.se

www.regeringen.se

http://www.sou.gov.se/vanvard/

Följ bebisens utveckling:
Ladda ner appen

Vad tyckte du om artikeln? 
Föregående artikel
Nästa artikel

Senaste artiklarna:

7 miljötips för familjer som vill sluta använda plast

• Använd tygpåse eller väska istället för plastpåsar när du handlar. När det är möjligt, köp matvaror som inte är plastförpackade. • Använd matlåda i stål eller glas...