“Konflikter med barnen är en oundviklig del av föräldravardagen. Eller är de verkligen det? Jag har fyra barn och ett aktivt liv utanför familjen. Många gånger har jag fått frågan HUR jag hinner och orkar med att både jobba och träna samt vara politiskt aktiv när jag har SÅ stor familj? Ja, vad svarar jag på det?
 

Detta är min verklighet. Detta är det sätt som jag, delvis medvetet och delvis omedvetet, har valt att leva mitt liv. Jag funderar inte på HUR jag hinner och orkar allt utan jag bara gör det. Om det var så att min familj mådde dåligt av situationen, om dagarna kantades av konflikter eller om jag själv mådde dåligt så skulle jag fundera på detta.

Nu ska det tilläggas att jag för inte så länge sedan fick justera en del i mitt liv men jag gjorde det och nu är det lugnt igen. För det är ganska lugnt. Det är sällan konflikter och när det blir det så är det inte svårt att reda ut dom.

Hur gör vi då? Jo, vi är mycket hemma. Barnen får lugn och ro och stressar inte runt på aktiviteter varje kväll eller leker med kompisar alla dagar i veckan. Barnen är hemma mycket och får den ro som de behöver. Den ro som kanske inte mamma behöver men som hon vet att barnen behöver. Detta sätt att leva är säkert inte möjligt för alla familjer. Alla har inte den uppbackning och hjälp som vi har vilket jag är mycket medveten om men jag undrar om inte många skulle kunna ta det lugnare i sin vardag. Kanske vara hemma mer med sina barn på kvällar och helger. Jag är helt övertygad om att många konflikter då skulle undvikas.

Jag är idag skild men även då jag var gift fungerade det på samma sätt. Jag skiljde mig därför att det inte fanns kärlek kvar i mitt äktenskap och heller inte den respekt som krävdes på olika sätt. Jag inser att jag kan ha uppfattats som en egoistisk person som lämnade den fantastiskt välfungerande familj vi hade. Tänkte jag BARA på mig själv? Varför satte jag inte barnen först? Eller var det inte det jag gjorde? Jag kämpade hela tiden för att barnen skulle må bra. Jobbade kortare dagar än jag borde, svek min man på kvällarna för att kunna engagera mig politiskt så att barnen skulle få det bra och gjorde det just på kvällarna eftersom de då inte stördes av det utan sov. Då kärleken mellan mamma och pappa tog slut så var det bäst för barnen att de slutade leva ihop eftersom en familj utan kärlek inte kan ge barnen den trygghet de är värda. Vi hade gett barnen så mycket lugn och utveckling under de år vi levt ihop och för att hålla kvar vid detta var vi tvugna att gå vidare.

Jag är nu en heltidsmamma på halvtid. Jag har alla mina fyra barn varannan vecka och är då väldigt närvarande och kärleksfull. Jag slutar tidigare på jobbet, jag är hemma med dom istället för möten, jag badar med dom på helgen. Den andra veckan gör jag allt det jag behöver för att kunna vara så avslappnad jag kan barnveckan. Är detta ett dåligt sätt att leva? Barnen får det bästa av både mamma och pappa och konflikter och tjat undviks just på grund av detta. Jag undrar om sammanboende föräldrar alltid kan säga att de ger det?

****
Anna Rosmark är 35 år och lärare samt skol- och arbetslivskontakt i Kumla. Hon bor i Örebro och är politiskt aktiv.

Annas blogg: http://annasrosblogg.wordpress.com/

”Mindre tjat ger gladare barn. Dessutom får de bättre resultat i skolan och fler kamrater.” Umgås mer och ge barnen fem gånger mer uppmuntran än kritik, råder psykologen Martin Forster som gett ut en handbok till föräldrar i ämnet.

Tjatar du mycket på dina barn? Skriv om dina erfarenheter och skicka dom till oss. Skicka in din berättelse till redaktionen Alla publicerade berättelser får ett åldersanpassat barnbokpaket från Go’boken.

Vad tyckte du om artikeln?