"Mötet i förra veckan med habiliteringen gick bra som jag berättat tidigare. På mötet resonerade vi tillsammans med teamet runt diagnosen och huruvida man sätter en "stämpel" på honom eller inte. Vi är rädda för att diagnos utvecklingsstörning ska göra det inom olika områden och i framtiden. Jag vet att det är halmstrå vi griper efter, att vi lever på hoppet att han ska komma ikapp, kanske på ett mirakel? Vi hoppas på epilepsimedicinen och att den ska fungera så att han orkar hålla koncentrationen längre stunder, samtidigt som vi oroas för biverkningarna av den.
Teamet berättade att förr, bakåt runt 80-talet, sattes många diagnoser på lösa grunder och utan tillräckliga utredningar och när sedan diagnosen väl var satt var den väldigt svår att få bort. Många gånger var det inte ens tal om utredningar, utan korta möten med kuratorer eller annan personal inom skolan som gav ett utlåtande som sällan ifrågasattes. Det var m.a.o andra tider än nu.
Idag finns ingen anledning att hålla fast vid en diagnos om tiden utvisar något annat. Teamläkaren har flera gånger tidigare plockat bort diagnosen om utvecklingsstörning där det visat sig att barnet utvecklats mer än man kunde förutse.
 
Alltså kommer det att stå utvecklingsstörning i hans diagnos.
Det har smärtat alldeles otroligt mycket och jag har varit så ledsen och kännt en sådan orättvisa. Allt grubbel jag haft inom mig, alla frågor om varför blev det så? En konstig skuldbeläggning som lagt sig över mig, är det mitt fel, kunde jag gjort något annorlunda? Det är snudd på tabukänslor, sånt jag inte kan uttala…”
 
Vad tyckte du om artikeln?