Är du redo att ta steget med din partner och bli en del av hans/hennes familj med tidigare barn? Läs det här först.

Marielle träffade sin nuvarande man Magnus för tio år sedan. Han hade precis skilt sig och bodde med barnen varannan vecka. Barn som var på väg in i tonåren och hade svårt att acceptera att en ny kvinna spenderade mer och mer tid i deras hem.

– Jag tyckte först att vi hade en bra relation men insåg att det nog bara var ren artighet i början. Så fort det blev skarpt läge eller konflikt hade jag ingen talan. Jag blev galen på att se barnen manipulera sin far. Själv märkte han ingenting.

Marielle flyttade in efter något år och efter ytterligare en tid köpte de ett nytt hus tillsammans. Marielle hade många samtal med Magnus om hur de skulle leva sitt liv, hur hon skulle förhålla sig som bonusförälder och hur hon skulle hantera barnen.

– Att leva med tonåringar är svårt även för biologiska föräldrar. Men som icke biologisk förälder hade jag svårt att över huvud taget knyta an till dem. De hade taskig attityd, gjorde inte som vi sa, kom och gick när de ville, plockade inte undan efter sig. Kort sagt: de var skitjobbiga, jag tyckte inte om dem! Jag tyckte dessutom att Magnus var alldeles för slapp mot dem. Samtidigt hade jag skuldkänslor. Jag älskar Magnus, Magnus älskar sina barn. För hans skull kände jag att jag måste försöka.

Marielle bestämde sig för att försöka bryta den negativa trenden. Hon måste, också för sin egen skull, försöka få en relation med barnen. Hon frågade musikintressade Hampus, då tolv år, om han ville hänga med på konsert. Hampus nappade.

– Efter konserten tog vi en fika och pratade, för första gången på riktigt. Vi var båda uppfyllda av musiken och kunde dela den goa känslan på något sätt. Jag ville inte göra det så märkvärdigt och drog inte ut på tiden, pratade inte allvar eller så. En fika, positiva känslor, snack med glatt humör och sen drog vi hem igen.

Fjortonåriga Emma följde några veckor senare med på bio. Även detta blev positivt, om än trevande och tveksamt, och Marielle ville utnyttja trendbrottet.

– Jag tänkte: nu eller aldrig. Av allt negativt hemma, från tjat om läxläsning till smäll i dörrar, så gick jag in för att tillföra något positivt. Det kunde vara att kommentera något bra de gjort, göra deras älsklingsrätt och finnas där för dem. Samtidigt föll jag igenom ibland och då blev jag bättre på att ställa krav på Magnus. Han blev då också bättre på att ställa krav på barnen.

Idag är barnen så gott som utflugna och Marielle och Magnus har fått ett gemensamt barn.

– Jag vet inte om det är tiden som läkt sår från skilsmässan, att barnen kommit ur tonåren eller bara att det kommit en väldigt älskad lillasyster. Men tonen är helt annorlunda nu. Den är mer positiv och barnen hjälper gärna till med lillan när de är hos oss.

Marielle kan idag se att det finns flera saker de borde gjort annorlunda. Som att ha gemensamt snack med barnen innan hon flyttade in. Och att Magnus borde varit tydligare med gränser för barnen.

– Teori är en sak, men i praktiken… En skilsmässa är en stor grej både för föräldern och för barnen. Magnus hade skuldkänslor och barnen var ledsna. Kanske det är oundvikligt att det blir knöligt några år.

Familjeterapeut Jesper Juul bekräftar Marielles tankar i sin bok om bonusfamiljen. Det finns inte någon relationsmanual som kan förhindra att det ibland blir besvärligt och gör ont. Men han tycker man ska ställa sig själv några frågor innan man ger sig in i bonusfamiljen.

• Upplever jag barnen som en bonus eller som ett nödvändigt pris för vårt vuxna kärleksförhållande?

• Är jag redo att få barn för första gången, eller att få fler utöver dem jag redan har?

• Är jag inställd på att leva tillsammans med min partner trots stark konkurrens från ett barn som också vill ha hans närhet, uppmärksamhet och kärlek?

• Hur ska min relation till barnets andra biologiska förälder vara? Hur viktigt är det för mig att mitt bonusbarn integreras i min egen utvidgade familj?

• Vilka bilder och föreställningar har min partner och överensstämmer de med mina?

Beroende på hur destruktiv skilsmässan varit rekommenderar Juul att man väntar med att flytta ihop åtminstone två år. När man ska presenteras för barnet är en fråga om att pröva sig fram och ta barnets reaktioner på allvar.

– Barn mellan 3 och 13 är de som har svårast att tackla en skilsmässa. Skalan går från djup sorg till verklig traumatisering och kan liknas vid sorg efter ett dödsfall. Även om föräldrarnas skilsmässa förlöpt relativt odramatiskt har barnen ofta djupa sår som tar tid att läka. Det är svårt att se på ett barn hur djupt sorgen sitter, barn sörjer annorlunda än vuxna.

Läs också: Att förlora ett bonusbarn

Barn kan reagera på olika sätt. De kan sura, klänga på sin förälder, kräva ständig uppmärksamhet eller helt enkelt avvisa förälderns nya partner helt.

– Man ska komma ihåg att barnets känslor inte handlar om svartsjuka eller ens om dig som ny partner utan om barnets försök att anpassa sig till den nya verklighet du blivit en del av.

Ett bra sätt att komma förbi ett initialt dödläge är att ta en stund tillsammans med barnet och bekräfta hans/hennes känslor. ”Jag vet att det är svårt för dig att din mamma/pappa och jag har förälskat oss i varandra och det är OK att du inte är lika glad som vi är.”

I många fall fungerar kontakten bra från början. Att ha bra kontakt behöver dock inte betyda att ha mycket tät kontakt.

– De flesta barn hatar när en vuxen är ”för mycket” – det vill säga anstränger sig för mycket att etablera ett förhållande som det ännu saknas grund för.

Det bästa sättet är att förhålla sig till barnen på samma sätt som man skulle förhålla sig till en främmande vuxen som man vill bli vän med:

– Leta efter gemensamma intressen, var uppmärksam på den andres gränser och ge akt på dina egna. En mer intim kontakt uppstår efterhand som du öppnar dig för en sådan. Men när dina blivande bonusbarn tar ställning till dig sker det mycket mer utifrån vad som sker mellan dig och din partner än utifrån vad som sägs er emellan.

Fotnot: Av hänsyn till familjen har Marielle valt att vara anonym. Alla inblandade personer heter egentligen något annat.

Källa: Bonusföräldrar – möjligheter och fallgropar. Jesper Juul 2010.

Läs mer: Tänk på barnen vid skilsmässa

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikel– Ungjävel!
Nästa artikelMjuka upp!
DELA