Jag heter Masha, och har en dotter som snart blir sex månader. Jag kommer från Bosnien, och min man är svensk. Eftersom hela min familj bor kvar i Bosnien, och eftersom jag kom till Sverige i relativt vuxen ålder så har jag alltid känt mig som en bosnier som bor i Sverige. Nu har jag helt plötsligt en dotter, som står mig närmare än någon annan person på jorden, men som till skillnad från mig är svensk med en utländsk mamma. Min kulturella bakgrund som är det basala i min identitet och min självuppfattning är därmed inte någonting vi har gemensamt. Hur jag på bästa sätt ska överföra den del av mig till henne och hur denna process innebär en inre resa för mig personligen är något jag har funderat mycket över.
 
Denna blogg handlar om kulturkrockar samt en del andra tankar och små äventyr som livet med min dotter bjuder på. Vi bor i Stockholm men reser en hel del, så bloggen kommer att färgas av barnrelaterade intryck från andra länder också.
 
Utdrag ur blogg: ”Samtidigt som jag känner att jag integreras på en nivå där det fanns en lucka, av det enkla skälet att jag själv inte har upplevt min barndom i Sverige, så gör samma anledning att jag upptäcker hur mycket den kulturen jag växte upp i skiljer sig från kultur som mitt barn nu ska växa upp i.
 
Att inte glömma bort är även det faktum att 30 år har förflutit sedan min mamma lärde sig det hon nu envist försöker få mig att applicera på mitt barn. Det finns en oöverstiglig avgrund mellan den kultur som jag som förälder nu fostras i (av BVC, diverse föräldragrupper och informationsidor på Internet) och den kultur som jag själv fostrades i.
 
Sen tänker jag att även om en del av de förslag jag får ”hemifrån” verkar livsfarliga så har jag överlevt min barndom. Trots att jag växte upp på kamomill, tandsprickningskräm och en blandning av vatten och honung som nappen regelbundet stoppades i…”
 
Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelMisshandlad inför barnen
Nästa artikel12+3
DELA