Olika kulturer ser på olika sätt på många saker, men alla verkar vara eniga om att det är fel att ljuga. De allra flesta små barn ”ljuger” i perioder fram till skolåldern, men egentligen ljuger de sällan. De har en livlig fantasi och den är på många sätt lika verklig eller ”sann” för dem, som det vi kallar för den verkliga världen...

 

Barn skiljer inte mellan fantasi och verklighet. Som förälder kan du hjälpa dem att öva upp denna skillnad genom att fråga, ”Det var en spännande historia! Är det något som du har föreställt inne i ditt huvud eller har det verkligen hänt?” När barnet då säger om sin fantasi att den verkligen har hänt, så kan man säga, ”Aha, men det låter nu mest som om det var inne i ditt huvud” – och inte säga mer.

Ungefär i skolåldern så blir skillnaden mera tydlig för barn, men en del av dem fortsätter i alla fall med att föredra fantasi verklighet framför den reella verkligheten. Detta skylls ofta på en eller två saker: Antingen så känner de inte till verkligheten, eftersom de vuxna har förtigit eller förskönat den. Det kan handla om fadern som plötsligt övergav familjen, modern som begick självmord eller den dödfödde storebrodern eller lillasystern, som är familjens mörka hemlighet.

Andra barn har så låg självkänsla, att de ljuger för kamraterna för att skaffa sig en status och ställning som de längtar efter men inte tror på att de kan uppnå som sig själva.

Åter andra lever i en verklighet i familjen som de helt enkelt inte kan uthärda eller skäms för; En av föräldrarna är psykiskt sjuk utan att barnet får den nödvändiga stöttningen. En av föräldrarna är missbrukare. Föräldrarnas förhållande är våldsamt. De är själva utsatta för våld eller sexuella övergrepp.

Inget av dessa barn har gjort sig skyldig till något moraliskt fel. De har fantasin som en livsviktig del av sin överlevnadsstrategi och förtjänar om något erkännande, stöttning och hjälp – till hela familjen.

Större barn och tonåringar kan visst ljuga och förtiga sanningen för sina föräldrar och när det sker så beror det nästan alltid på att sanningen inte är välkommen i familjen. Låter det helt tokigt?

Det gör det naturligtvis, om man som förälder med gott samvete kan säga, att man alltid har uppfostrat dem till att säga sanningen och inte själv ljuger för barnen. Men så enkelt är det dessvärre inte alltid.

Det är som regel två faktorer, som leder till förtigande eller lögn. Det ena är till barnen uttalade förbud och det andra är föräldrarnas starka motvilja eller moraliska fördömande av somliga ting. Barn samarbetar och vill väldigt ogärna göra föräldrar ledsna på dem eller att skapa en dålig stämning. När de i alla fall ibland gör det, kan man vara säker på, att det är för att de inte ser några andra möjligheter…

Läs fortsättningen på artikeln här

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelNär barnet ljuger
Nästa artikelBadleksaker läcker gifter
DELA