Det är omöjligt att inte älska treåriga Alice. Hon är oemotståndligt söt, stora bruna ögon och ljusa lockar som man bara måste ta i. Hennes mamma Petra är väldigt glad för sin flicka.
 
- Hon är nästan alltid glad, börjar dagen med ett leende och är okomplicerad att ha att göra med.
 
Till skillnad från sin bror, Filip. (Obs! Bilden har inget samband med texten)
 
 
Filip, fem år, hade en tuff start i livet. Under sina första veckor skrek han nästan konstant. Koliken fortsatte i något mildare form under de första månaderna.
 
– Filip blir lätt missnöjd, har dåligt tålamod och förväntar sig alldeles för mycket av allt och alla, säger mamma Petra.
 
Självklart älskar Petra båda sina barn. Men det finns något hon skäms över.
 
-Det är helt orättvist och jag mår dåligt av det, men för att vara ärlig så är Alice min favorit.
 
Hon vet inte riktigt hur hon ska handskas med sina känslor och har inte pratat med någon om det, tills nu. Hennes största skräck är att Filip förr eller senare kommer att märka det. 
 
De flesta föräldrar har ett favoritbarn
Men Petra är inte ensam. Sociolog Kathrine Conger, Univerity of California, har gjort en långtidsstudie i ämnet. Resultatet visar att 65 procent av mammorna och 70 procent av papporna tyckte mer om ett av sina barn, oftast det äldsta.
 
Detta stämmer ju inte med vår bild av ”det goda föräldraskapet”, så som vi vill vara. Men det går inte att förneka att varje individ är unik och att alla skapar olika känslor hos oss. Ibland är det en fas vi går igenom: om tvååringen har vredesutbrott efter vredesutbrott medan fyraåringen harmoniskt sitter och leker för sig själv… är det lätt hänt att favorisera den senare. Efter några veckor kan scenariot vara ett annat. 
 
Sen finns det de föräldrar som älskar ett av sina barn mer för att de känner en särskilt samhörighet med just det barnet. Man kan känna en slags själsfrändesskap, kanske känna igen sig mer i något av barnen eller helt enkelt bara charmas mer av ett av dem. Anledningarna är olika och ofta omedvetna. 
 
Kan man ändra på detta? 
Känslor, och särskilt omedvetna sådana, kan man inte styra. Men självklart kan man påverka hur man behandlar sina barn. 

Det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv, erkänna sina känslor av att man känner mer för ett av sina barn. Vissa föräldrar försöker så förtvivlat ignorera faktum och inser inte att det faktiskt är helt normalt, att barn är sinsemellan olika och har olika behov som triggar olika saker hos oss. 

Nyckeln skulle kunna vara att försöka identifiera skillnaderna. Om Maja inte är den pysslande typen utan mer fysisk och busig, medan hennes syster Ellen älskar klister, pärlplattor, att klippa och fixa. Så, om du som förälder är konstnärligt lagd så är det inget konstigt med att du verkligen värdesätter stunderna tillsammans med Ellen och känner stor samhörighet med henne. Å andra sidan kan du ibland tycka det är kul att klättra i klätterställningar med Maja.
 
Viktigt att behandla barnen rättvist
Om man som förälder erkänner för sig själv att ett av barnen känns närmare kan man försöka reflektera över sitt eget beteende. I många fall kan man ha mer överseende med det barn man inte känner sig närmast, bara för att undvika att det ska märkas och för att inte riskera att man favoriserar sin favorit. Men barn känner ofta av om vänligheten är falsk eller autentisk.
 
Det är viktigt att försöka värdesätta varje barn utifrån dennes speciella egenskaper och behov. Ibland kan det hjälpa att försöka spendera lite egentid med varje barn. Varje barn är unikt och självklart värd att älska för just det. Man får försöka hitta dit som förälder.
 
 
 
Vad tyckte du om artikeln?