I över nio månader hade jag en underbar varelse inuti min kropp. Jag hade älskat denna skapelse från första sekund och längtat efter att få träffa henne och hålla henne i mina armar. Jag hade förberett mig så väl psykiskt som fysiskt - fixat och donat med diverse bebisprylar och "boat" i överflöd, deltagit i vattengympa för gravida, läst böcker, pratat med vänner och bekanta och varit på mödravårdcentralens föräldraförberedande kurser. Jag såg fram emot förlossningen och kunde knappt bärga mig inför denna stora händelse...
Så kom då äntligen dagen D, på elfte övertidsdagen skulle jag äntligen få träffa mitt älskade barn! Men det blev inte alls som jag hade föreställt mig, det blev i stället så att på några timmar så rämnades hela min värld.
 
Nu kan jag se tillbaka på min förlossning utan att må dåligt och jag kan nu förlika mig med vad upplevelsen innebar för mig. Jag upplevde den som mycket hemsk och helt kaotisk. Jag var öppen fem centimeter när jag skrevs in, öppnade mig snart till sex och därefter till tio centimeter på mindre än en halvtimme! Det gick så snabbt och jag hade så otroligt starka och täta värkar att jag inte fick någon paus eller chans till återhämtning. Jag upplevde allt som ett enda stort kaos, en enda lång, jättestark värk. Jag hade det jättekämpigt och trodde faktiskt att jag skulle dö.
 
Min förlossningsupplevelse är nog största orsaken till att jag ganska omgående drabbades av en amnings-/förlossningsdepression. Jag märkte snabbt att jag kände mig konstig, att det inte var som ”det skulle”, men jag visste inte riktigt hur och varför. Jag vågade inte åka hem från BB och hade det inte varit för att Claes efter tre nätter sa: ”Nu åker vi, stannar inte en natt till. Åker vi inte nu så kommer vi aldrig härifrån” så hade jag väl varit kvar där än.
 
Hemma blev jag sämre och sämre. Jag kände total hopplöshet inför den nya livssituationen, tyckte inte att vi kunde ta hand om henne och att vi var tvungna att ge bort henne. Stundtals älskade jag henne men mestadels tyckte jag bara att allt som handlade om henne var jobbigt och gav mig ångest. Jag sov inte och jag åt inte, jag kunde varken tänka, fokusera, organisera eller göra någonting alls. Jag kunde inte komma ihåg när hon fick mat eller ren blöja senast, fast att det kanske bara var en kvart sen. Jag förstod inte varför folk skaffade fler barn när de visste vilket helvete det innebär och jag var arg på alla som det gick bra för och alla som var gravida. Jag hade till med ångest å deras vägnar.
 
Varför kunde inte jag när det finns så många puckon som klarar av att ha barn?! Jag kunde knappt sätta på en maskin tvätt eftersom jag inte förstod hur man gjorde när man hade ett barn att ta hand. Hur kan man överhuvudtaget göra någonting eller ens leva när man har barn? Vad gör jag om hon skriker eller blir hungrig när vi är ute eller när vi badar henne? Det går helt enkelt inte, vi kan bara sitta här dagarna i ända och hålla i henne. Jag hade ständig panik över precis allting.
Dessutom kände jag mig så otroligt lurad. Jag hade sett fram emot det här så mycket och längtat efter min underbara ”Prick”, som vi hade kallat henne under graviditeten, och så kommer det här. Det här var inte Pricken, för det var inte så här det skulle bli.
 
Mamma förstod att jag måste ha drabbats av en depression men jag var tvärsäker; icke! Men efter en vecka stod jag inte ut längre och sökte hjälp. Vi fick samma kväll en plats på special-BB. Jag fick träffa läkare och psykiatriker som fastställde diagnosen depression men jag trodde inte på dem. Det är inte så här det är att vara deprimerad, trodde jag, utan jag är bara konstig och oförmögen att ta hand om mitt barn. Jag accepterade behandling men försäkrade mig om att det var ofarligt att motta den även om de nu ställt fel diagnos. Vid det här laget mådde jag så dåligt att jag var beredd att göra precis allt för att bli bra. Jag valde den mest effektiva men också mest drastiska behandlingen nämligen ECT, elchocker. Vi låg inlagda i 11 dygn och under tiden fick jag 5 ECT-behandlingar, antidepressiva tabletter och sömntabletter.
 
Jag mådde fortfarande dåligt när vi skrevs ut och det var en kaotisk tid långt efter. Sakta men säkert blev jag dock bättre och bättre och nu mår jag bra. Jag har slutat med sömntabletter, är lycklig och älskar min dotter över allt annat. Jag kan nu tvätta, laga mat, städa, åka buss och leva trots att jag har barn! Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne och hon är det bästa som hänt oss.
 
Jag har bestämt mig för att inte skämmas över det som hände utan istället prata om det. Dels som bearbetning, dels för att hjälpa andra som är eller kanske hamnar i samma situation. Jag tror att om alla pratade om att man faktiskt även kan må dåligt när man fått barn och att allt faktiskt inte är så enbart underbart och rosenrött så skulle fler må mycket bättre.
 
Hur mycket man än tror det innan så går det inte att förställa sig hur det är att föda barn och bli mamma (eller pappa för den delen). Av egen erfarenhet vet jag nu att man faktiskt får känna att man behöver landa lite innan man tar upp bebisen på bröstet, om det så tar en sekund eller några minuter, att det är normalt att känslorna inte kommer på en gång och att det inte oftast är kärlek vid första ögonkastet utan att kärleken växer sig stark med tiden.
 
Nu vet jag också att man inte ska vara rädd för ”konstiga” tankar så
som: Jag ångrar mig. Jag vet ingenting. Jag klarar inte det här. Jag vill ha tillbaks mitt gamla liv. Är det här verkligen mysigt?
 
Jag har förstått att man sällan får höra om det jobbiga och svåra, utan oftast bara bjussas på solskenshistorier om hur underbart allt är när man får barn. Men det blir bättre med tiden. Och det är underbart att vara förälder när man lärt känna sitt barn, för  kärleken är starkare än vad Karl-Alfred nånsin kommer att bli.
 
****
Frida Möllerstedt bor i Linköping, är gift med Claes och tillsammans har de Selma som idag är två och ett halvt år. Frida jobbar som undersköterska på Förlossningen i Linköping.
 
Fridas blogg hittas på:
 
 
Vad tyckte du om artikeln?