Barn uppskattar inte alltid att det talas barnspråk till dem, tvärtom, har jag fått förklarat för mig. De kan bli irriterade och känna sig dumförklarade, känna att de vuxna som talar extra tydligt, extra långsamt och verkligen anstränger sig för att använda ord barnet förstår inte alls är hänsynsfulla utan nedlåtande.
Särskilt vanligt är det bland barn i trotsåldern.
Många barn föredrar att vuxna pratar till dem som vore de vuxna istället. Då känner de att de bemöts som individer på allvar. Är det så att de inte förstår frågar de. De uppskattar också att bli ombedda att inte avbryta eller ta över all uppmärksamhet, det får dem att känna att deras egna ord också kommer att tas på lika stort allvar, och att de också kommer att få pratat till punkt.
 
Tänk på hur Astrid Lindgren talade till barn: ämnen de kan relatera till, men inte på död och pina saker de helt känner igen, barn mår precis som vuxna väl av att vidga sina vyer och lära sig mer om det mesta, på ett respektfullt vuxet språk som inte värjer för vare sig svåra ord eller krångliga ordvändningar. Utan åthävor beskriver hon situationen för samhällets små, som här i Spelar min lind, sjunger min näktergal:
 
”För länge sen i fattigdomens dagar, då fanns fattigstugan, en i var socken. Där bodde alla socknens stackare, de gamla som inte orkade arbeta mer, de utfattiga och sjuka och förvärkta, halvstollarna och de ensamma barnen som ingen ville ta vård om, alla samlades de till den suckarnas ort som var fattigstugan.”
 
Föredömligt.
 
Vad sägs om att vi följer hennes exempel och pratar med barnen som toge vi dem på allvar, även när de är små och vi bara vill skydda dem från världens hemskhet och kyla?
 
****
Ingela Grönstedt Arvidsson bor strax utanför Malmö och jobbar som språklärare. Hon är gift samt har tre barn, två vuxna och en nästan vuxen.
 
Ingelas blogg hittas på:
http://curiousheathen.wordpress.com/
 
 
Vad tyckte du om artikeln?