Mamma i Ryssland

Ryssland – detta jätteland i öst med 140 miljoner invånare. En yta 38 gånger större än Sverige och som sträcker sig över 12 tidzoner. I mitt inre såg jag bilder i svartvitt, frusna ryssar i pälsmössa, fattigt och kargt. Det jag hade hört berättats om Ryssland kanske inte är mestadels positivt, mest hört om krig, korruption, kommunism, pennalism och fattigdom.

 

Första tiden var intensiv, att hitta en vardag i detta totalt annorlunda land. I Ekaterinburg hade de knappt sett en utlänning och min vardag visade sig bli långt mer komplex än jag kunde ana. Jag gick från kompetent i det svenska samhället till helt icke kompetent. Detta främst på grund av språkförbistringarna. Från en självförsörjande kvinna – till en försörjd hemmafru. Det var en enorm utmaning som resulterade i ökad självkännedom.

 

Jag sökte forum för att hitta social stimulans, men det visade sig vara svårt. Det fanns en ovilja hos ryssarna eller kanske var det brist på förmåga att prata engelska. Detta var naturligtvis till nackdel för mig. Utan språket blev jag ju helt inkompetent i detta samhälle. Jag började ta rysklektioner och insåg snart att det skulle ta tid att lära mig tillräckligt för att hantera vardagen i detta språk. Min vardag fyllde jag med att skriva, lyssna på musik, träna, gå promenader men även ta del av operakonserter. Brukar vanligtvis inte gå på opera men här fanns inga språkliga hinder. Vidare hade jag, fullt upp med att orientera mig i matbutikerna. Allting på ryska, i för mig annorlunda förpackningar. Jag hade ju ingen aning vad jag köpte!

 

Får betalt för att föda barn
Min mage växte och jag läste allt jag kom över, kunde säkerligen ha doktorerat som barnmorska. I Ryssland högaktar de den gravida kvinnan. Som gravid ges man till exempel alltid företräde i köer. Den ryska befolkningen minskar i antal, inte minst för att medellivslängden för män är strax under 60 år. Därmed finns ett stort intresse av att öka barnafödandet för Ryssland. För det betalar de ut cirka 70 000 kr för det andra och tredje barnet.

 

Att vara gravid och slutligen föda barn i Ekaterinburg visade sig dock innebära svårigheter för en svensk kvinna. Försäkringsbolaget arbetade aktivt med att hitta lämplig barnmorska enligt svenska mått, men det slutade med att jag åkte hem på kontroller. Detta berodde främst på en hygien och språkproblematik.

Under tiden i Ekaterinburg lärde jag känna en rysk taxichaufför, den ende ryss jag mötte i vardagen som pratade engelska. Han blev min länk till omvärlden. Anton som han hette berättade att hans två första barn hade de valt att förlösa hemma på grund av att de inte ansåg att de offentliga sjukhusen var tillräckligt bra hygieniskt. Det var först hans sista barn, nu 2 år gammalt som de valde att förlösa på sjukhus. Min sambo Jonas besökte ett offentligt sjukhus i Ekaterinburg i samband med test inför arbetsvisum. Han fick spruta med tvättad kanyl på redan använd blodig handduk att lägga under armen. Det var dock ett vänligt och prioriterat bemötande.

 

Hem till Sverige för att föda
I december 2006 lämnade jag Ekaterinburg. Dags att åka hem för förlossning. Jonas kom hem tre dagar innan beräknad datum. Den 1 februari, exakt på beräknad datum, föddes vår son Oscar  i Sverige. Tiden som följde var fylld av diskussioner med försäkringsbolag, BVC i Sverige och Jonas företag. Diskussionen handlade om vad det innebar att leva i Ekaterinburg med en liten bebis. Jonas åkte tillbaka två veckor efter förlossningen för att arbeta. Främsta problemet som vi såg var vården. Vi sökte efter fakta för att få reda på ”tänk om” det värsta som skulle kunna hända händer. Vad gör vi då? Vart vänder vi oss och vad finns det för kompetens till att hantera detta? Vi visste ju redan om hygienbristen på sjukhusen och den skrämde.

 

Nytt kapitel för familjen i Moskva
Vi diskuterade och funderade fram och tillbaka över olika lösningar. Tiden gick och hela åtta månader förflöt. Lösningen blev att Jonas blev förflyttad till Moskva och fick en ny tjänst där. I december 2007 flyttade jag över igen med lillkillen – nu till Moskva. Nu var vi äntligen tillsammans igen, hela familjen på ett och samma ställe. I Moskva fanns möjlighet att bo i ett Community kallat Rosinka vilket visade sig vara helt suveränt som barnfamilj. Detta visade sig vara början på ett nytt kapitel på vårat liv i Ryssland. Ett community är ett inhägnat område där du har inpasseringskort som boende för att komma in. I boendet ingår olika faciliteter som fri tillgång till gym och simbassäng. Det finns en simbassäng för vuxen och en för barn. Vidare finns ett lekrum för barn, bollhav, åldersanpassade lekplatser och en squashbana där vi ibland bygger upp hinderbana för barnen att busa på.

 

Det bästa av allt med området är alla härliga barnfamiljer som bor där. Där bor cirka 350 familjer från mer än 30 nationer inne på området. Min och Oscars vardag är full av sociala aktiviteter. Den största skillnaden med att bo utomlands upplever jag är att alla har mer tid här för umgänge. De flesta familjer har hjälp hemma och så har även vi. Vi har en filippinsk kvinna som hjälper oss med hushållet, städar, lagar mat och tar hand om Oscar. Det är helt fantastiskt att ha denna hjälp att tillgå eftersom vi inte har föräldrar eller andra här som kan ställa upp vid behov. Det kostar en del pengar, men är helt klart värt det.

 

Att kunna få hjälp i hemmet är en av fördelarna med att bo i utlandet, det ger möjlighet till tid för viktigt annat.  I Sverige upplever jag att många kämpar med att få tiden att gå ihop i vardagen, att få tid med praktiskt i hemmet, barnen, relationen, socialt umgänge och egentid. Vi har genom att prioritera hemhjälp fått ökad kvalitetstid för familjen. Det ger oss möjlighet att när helgen kommer spendera mycket tid tillsammans. Det ger även mig och Jonas relationstid. Dessutom har jag haft möjlighet att fördjupa mig i ett antal kurser inom rekrytering, organisationsutveckling och human resource management.

 

Snart stundar ny förlossning
När vår hemhjälp kommer passar jag även på att åka iväg och storhandla. Det är ett stort projekt att storhandla i Moskva på grund av den oberäkneliga trafiken. Ordet ”propka” används flitigt för de trafikstockningar som bildas och då är det trafikstockning i dess rätta bemärkelse. Bilar så långt ögat kan nå som står helt still.  Trots att det inte går att komma fram, vill ryssarna fram. De är otåliga som troll och vid minsta lilla chans gör de allt för att komma framåt. Deras omkörningar är galna, de sker inte hemma ens i fantasin. Resultatet jag hört är ca 40 000 dödsolyckor per år, därför tar jag ogärna med mig lillkillen ut i trafiken. 

 

Nu är jag gravid igen om några dagar är det dags för förlossning, om vår nya familjemedlem nu planerar komma på beräknat datum. Vi har gjort alla kontroller på en privat klinik i Moskva vilket fungerat toppenbra. Där är det läkare som gör kontrollerna vilket innebär ultraljud vid varje tillfälle samt en mängd blodprov, urinprov mm. Dessutom erbjuds alla ett NUPP-test vilket ännu inte är praxis i Sverige. Vi är nu hemma i Sverige för förlossningen, främst för att jag känner mig mest bekväm här. I Moskva hade det annars varit möjligt att föda med bra vård. Efter förlossningen räknar vi med att åka tillbaka till Moskva igen, kanske inom en månad.

 

Att få vara hemma över tid med sina barn är en fantastisk förmån, få följa deras utveckling och njuta av att vara familj. Jag kan dock parallellt med detta känna ett enormt sug efter den intellektuella stimulansen som ett arbete innebär. Har många tankar på olika projekt, kanske kan jag hitta en bra balans genom att konsulta på deltid inom min profession.

 

Först ska jag dock föda fram ytterligare en liten underbaring, amma, busa och njuta av vara hemma tillsammans med alla andra härliga vänner i Moskva.

 

/Jessica Wiberg