Halvfulla vattenglas som man kan betrakta som halvtomma har vi ju hört talas om. Allt är relativt. Det beror på vad man väljer att se. Vilka man jämför sig med.
Min väninna Rania i Rethymno på Kreta är lärare till yrket och världens bästa mamma på fritiden. Hon har aldrig för bråttom för att föra uttömmande resonemang med sin notoriskt nyfikna, nioåriga dotter Elena. Själv studerar jag dem förundrat när de sitter och konverserar om allt från trottoarkonstruktioner till trattkantareller. När andra mödrar avfärdar sina barns, emellanåt, idiotiska frågor, besvarar Rania allt med en respekt som om hon dryftade något världsomvälvande med USA s president. Om det ringer får det ringa. Ingenting kan avbryta Elena och Rania i deras pågående dialog.
 
Elenas bästis, Eleonora, bor i ett stenslott med simbassäng och havsutsikt. Eleonoras mamma försvann en morgon till Aten och kom aldrig mer tillbaka. Kvar i stenslottet är Eleonora med sina syskon och sin far som påminner om en mulen novemberdag. Elena och Eleonora leker i prinsessrummet, simmar i bassängen, serveras jordgubbsvåfflor av hembiträdet och när Elena återvänder hem till sin familjs trerummare där räkningarna tålmodigt väntar i en hög och hennes pappa stupar i säng vid midnatt efter ännu en dag på hotellet utbrister Elena: ”Jag vill inte bo här. Jag vill bo som Eleonora. I ett tornrum. Bada i bubbelpool och ha en garderob som man kan gå in i”. Det finns ingen glädjegaranti i pengar, svarar Rania som metodiskt möter dotterns motargument. ”Skulle du föredra att bo i ett slott utan din mamma?” frågar hon retoriskt. Men det krävs mer än så för att övertyga Elena…
 
 
Vad tyckte du om artikeln?