"Vi var på akuten med vår lille pojke, på en vecka var vi inne fyra gånger, och sista gången blev vi inlagda. Det började med att vi åkte in en lördag då vi tyckte att "magsjukan" gått för långt. När vi väl kom in blev det fart på personalen som vi tidigare hade blivit hemskickade av flera gånger..."
Vi hade alltså tidigare varit på akuten med vår lille son och blev hemskickade med vätsekersättning och diagnos magsjuka…innan detta hade vi fått diagnos öroninflamamtion och han gick på penicillin för detta.
Och vi trodde kräkningar och diareer berodde på medicinen. Men ingen vätskeersättning hjälpte, och till slut blev han alltså inskriven fort och det togs prover, sattes in kanyler i armarna, kisspåse.
 
Sedan var det bara att skicka honom vidare i ambulans till Astrid Lindgrens sjukhus…där han hamnade på BIVA. Han låg där i lite mer än 2 dygn, han fick dropp mot sin uttorkning och det togs prover på honom flera ggr om dagen… han fick även kateter för vi inte hade kontroll över hans kisseri…pga så lös avföring…
 
Han blev bättre sakta men säkert, men de kunde inte ge honom dropp för fort för det skulle kunna skada honom… Han gick ner så mkt i vikt också, han vägde bara 6 kilo. Han var väldigt trött och slö, ingen av oss hade ju sovit på 48 timmar.
 
Dagarna gick så långsamt och det var tuff att vara på sjukhuset, och vi har aldrig varit så rädda…tankarna snurrar omkring i skallen på en fast man vet att han hade superbra vård, sköterskor 24/7.. Det som var trist var ockå att det vara bara en av oss som fick sova kvar…när man behöver varandra så mkt så blev man ensam kvar där.
 
Måndag efter lunch fick vi flytta till en akutsjukvårdsavd, en medicinskavd. vi blev isolerade .Vi fick inte gå ute med honom i korridoren och vi fick inte ha öppen dörr. Sprita händerna vid in och utgång. Man skulle sprita händerna hela tiden just för att inte sprida baciller.
 
I ett litet rum med en soffa en säng och en stor stor spjälsäng…och WC..tur det fanns tv, men vi hade vår söta och gulliga familj runt oss nästan vare dag, även våra fina vänner var o hälsade på oss. kändes skönt att få träffa annat folk än bara sjukhus personal…Som i övrigt var supergulliga.
 
Blodprover fortsattes att tas på honom och han fortsatte med dropp.. på onsdagen fick han ta bort katetern och även alla dropp och infarten i ljumsken.. såå skönt nu kunde vi få hålla i vårt älskade barn och kramas o mysa med honom…. det kändes som en evighet sedan… nu kunde vi få ta upp han när vi ville, vi fick även gå ut på promenad..och det kändes super skönt.
 
Torsdag sista dagen på sjukhuset, läkaren kom int tidigt och berättade att det var dags för oss att åka hem, hon berättade även att det var RS och ROTA som vår lille sötis hade råkat ut för.. stackars vår lile sötnos…
Men allt var bättre nu och han fick behålla sin mat, För någon mat hade han inte fått äta på nästan en vecka. De börjades bara med smakportioner, som 30ml välling i flaska, han blev ju galen, han var ju så hungrig.och så höll vi på med maten i tre dygn, fick öka med 20 ml åt gången. och han skulle äta var 3:e timma. Men torsdagen var fritt, han fick äta hur mkt han ville av vällingen alltså… sedan tog det några dagar innan han började med fast föda som hemlagad mat, gröt och även burkmat.
 
NU är vår lillekille frisk igen och mår prima…men det var en tuff resa med detta vi gått igenom.
Jag vill bara säga till er föräldrar där ute att följa magkänslan när något är fel, även om sjukhuspersonal motarbetar er och säger att det inte är någon fara med ert barn eller när ni är oroliga…det ska inte behöva gå så långt som det gjorde för oss. I början när personalen skickade hem oss litade vi på dem fast vi kände att något inte stämde.
 
Så kom ihåg, lita på magkänslan och stå på er! Vi som föräldar känner våra barn bäst av alla.”
 
Hälsningar Lotta Dauner
 
Vad tyckte du om artikeln?