När vi talar om barn och plikter måste vi börja med att göra klart för oss tre saker:
1. För vems skull ska barn ha plikter?
2. Handlar det om plikter eller uppgifter?
3. Ingen människa trivs i det långa loppet med att bara ta emot från gemenskapen.
Vi som leker och har så roligt!
I takt med att arbetsliv och familjeliv har blivit allt- mer åtskilda, har många föräldrar börjat tycka att det är viktigt för barnens utveckling att de får en del plikter där hemma. Skälet är alltså att det anses nyttigt och bra för barnen.
Om vi ser på allt vi vet om barns utveckling från tre-fyraårsåldern till tretton-fjortonårsåldern och om barns förmåga och vilja att samarbeta finns det dock inget som tyder på att detta skulle vara sant. Tvärtom vet vi att det bästa som barn kan företa sig för att trivas och utvecklas är att leka så mycket som möjligt. Leken främjar inte bara senare inlärning. Den rustar dessutom barnet för att klara livets allvarligare sidor.
Att barn ska ha möjlighet att leka betyder inte att de inte ska utföra arbete hemma. Men mina erfarenheter säger mig att ju färre plikter barn har, desto hjälpsammare blir de. Om man är övertygad om att det är viktigt att också barn under tretton-fjorton år har vissa plikter hemma, bör man först och främst titta på hur många konflikter detta kan leda till mellan barn och vuxna.
Om det inte finns några konflikter kring detta tema finns det i och för sig ingen anledning att ändra på något. Om det däremot, som ofta är fallet, finns en del konflikter kring barnens plikter är det ett gott skäl att revidera sin inställning till detta tema. Det finns en allmän tendens till att många plikter ger många konflikter.
”Vi hade en överenskommelse!”
Många av dessa konflikter uppstår därför att föräldrarna glömmer att ta hänsyn till barnets utveckling och förmåga. Vi glömmer till exempel att barn upp till nio-tioårsåldern inte har ett särskilt väl utvecklat framtidsperspektiv. Om ett barn säger ja till att torka disken tre gånger i veckan tänker det inte på att överenskommelsen också gäller om tre eller fyra veckor eller år.
Barnets villighet att samarbeta kommer snart i konflikt med dess bristfälliga framtidsperspektiv. När föräldrarna för sitt inre öga ser en almanacka med livet uppdelat i timmar, veckor och månader, ser barnet ett ”här och nu”.
”Vi hade en överenskommelse och du var själv med och bestämde när vi gjorde den ”, låter det i förebrående ton från föräldrarna. Vi uttrycker oss som om överenskommelsen var gjord mellan jämställda parter, vilket ju långtifrån är fallet…
