När föräldrar förr satte gränser för sina barn fungerade de som ett slags ordningsstadga för familjen. De var uttryck för de lagar och regler som gällde för barns dagliga liv i och utanför hemmet och var ofta annorlunda än de som gällde för de vuxna. Det har aldrig varit lätt för föräldrar att sätta gränser för sina barn, men det fanns en tid när det var tydligare var de skulle dras och då de i högre grad var gemensamma för alla familjer.

Det har inte heller någonsin varit lätt att få barn att rätta sig efter gränserna. Det har alltid fordrats ett otal förmaningar, påpekanden om konsekvenser, förbud och påbud innan barnen rättat sig efter gränserna eller innan de lärt sig att spela dubbelspel. Systemet fungerade till stor del därför att de vuxna hade rätt att utöva våld.

Av många skäl kom de flesta föräldrar aldrig på tanken att stanna upp och fråga sig om det kunde vara själva systemet som det var något fel på. Att det kanske var just gränserna och det sätt som de drogs upp på som inte var ändamålsenligt. Det rådde allmän enighet om att det var barnen som inte var som de skulle, och såväl erfarna föräldrar som experter rekommenderade en åtstramning av gränserna som det bästa botemedlet. ”Det måste trots allt finnas gränser”, sade de vuxna till varandra, medan de skakade på huvudet inför ungdomarnas oförstånd och gav varandra syndernas förlåtelse.

Idag är de gemensamma ordningsstadgarnas tid förbi och detsamma gäller vuxnas rätt att använda våld mot barn. Det har inte alltid gjort livet enklare. Vare sig för föräldrarna eller för barnen. Många barn remitteras till terapi – ensamma eller tillsammans med föräldrarna – därför att föräldrarna har svårt att sätta gränser, men det finns också många familjer som har stora problem utan att det leder till terapi eller rådgivning.

Vad är gränser?
Dina gränser är uttryck för vad du vill och vad du inte vill, vad du kan acceptera och vad du inte kan acceptera och vad du tycker om och inte tycker om. Gränser är också vad du tror är bra och dåligt för dig och dina närmaste. Det är alltså normer och regler vars riktighet du är så övertygad om att du tycker att de ska gälla också för andra människor.

Somliga gränser är närmast ett slags praktiska regler: Ska barnen ta av sig skor och stövlar så snart de kommit innanför dörren, eller spelar det ingen roll? Är det viktigt för dig att alla i familjen äter tillsammans eller har det ingen betydelse? Ska sängarna bäddas varje morgon innan familjen lämnar hemmet eller är det inte viktigt? Får barnen titta på TV när de vill, eller vill du vara med och bestämma vad de ska se och hur mycket? Kan barnen rusa in i sovrummet och ut igen som det passar dem eller ska de knacka först?

Andra gränser är mer personliga: Irriterar det dig om ungarna använder dig som klätterställning när de har lust eller är det helt i sin ordning? Är det okej att barnen använder badrummet om du sitter på toaletten eller föredrar du att vara ensam? Tar du illa upp om de svär och är fula i munnen eller har det ingen inverkan på ditt välbefinnande? Trivs du bäst om det är tyst på morgonen eller är det bara trevligt med en massa prat och lek?

Andra gränser har mer karaktären av överordnade principer: Det är bäst för barn att ha en bestämd tid att gå till sängs. Barn ska inte höra allt som de vuxna säger. Barn ska lära sig att tro på Gud annars blir deras liv innehållslöst. Det är nyttigt för barn att få plikter så tidigt som möjligt.

Var går dina gränser? Läs fortsättningen på artikeln här: 

 

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelSmåbarnsföräldrar oroas av antibiotikaresistens
Nästa artikelKul hemma för en femma!
DELA