Lagen om gemensam vårdnad har sina rötter i meningsfulla begrepp som rättvisa och jämställdhet. Den skulle bland annat mjuka upp den mångåriga juridiska traditionen att modern alltid tilldelades vårdnaden av gemensamma barn vid skilsmässa. Men lagen har på många sätt blivit ett exempel på hur även de bästa intentioner kan göra livet otroligt komplicerat för de människor vilkas tillvaro de skulle underlätta.

Psykologiskt sett är begreppet gemensam vårdnad på många sätt tämligen absurt, då det ju krävs en mycket hög grad av samarbetsförmåga och samarbetsvilja för att praktisera gemensam vårdnad – och dessutom en betydande flexibilitet och anpassningsförmåga. Då de flesta äktenskap som upplöses gör det bland annat därför att dessa grundläggande förutsättningar saknas eller inte kan fås att fungera i praktiken, kan man på goda grunder fråga sig om det är rimligt att förvänta sig att de plötsligt skulle kunna växa fram, när skilsmässan är en realitet.

Lagen tillämpas ofta på så sätt att vårdnaden blir ”delad”, vilket vill säga att barnen uppehåller sig ungefär lika mycket hos fadern som hos modern, något som definitivt inte gör saken lättare – speciellt inte för barnen.
Allt detta innebär att det i reglerna om gemensam vårdnad finns en rad risker och fallgropar som det kan vara viktigt att vara uppmärksam på när man ska fatta sitt beslut eller står där med en överenskommelse om vårdnaden som inte fungerar tillfredsställande.

Partnerskap och föräldraskap
När man har skilt sig är det mycket viktigt att ha klart för sig att partnerskapet är förbi. Det betyder att man inte längre har någon rätt att blanda sig i den andras privatliv eller ha synpunkter på den förra partnerns personlighet och också att man inte längre kan komma med förslag på hur den andra ska leva sitt liv.

 
Detta kan kanske vid första anblicken verka självklart och oproblematiskt, men vi upplever ofta att det är just det här som är svårast för två människor som skilt sig. Självfallet finns det många skäl till det. När man under många år har försökt påverka eller rent av förändra en annan människa för att få förhållandet att fungera, är det svårt att helt plötsligt sluta med det.
Det är naturligtvis särskilt svårt när denna andra människa för långa perioder ska vara den andra av ens barns två viktigaste vuxna. Hur ska man i själva verket tryggt kunna överlåta sina barn till en människa som man själv upplever det som destruktivt att leva ihop med?

 
Inte desto mindre är det av helt avgörande betydelse för ett framgångsrikt gemensamt föräldraskap att parterna bokstavligt talat håller fingrarna borta från varandras liv. Det innebär vidare ofta att man måste ta ansvar för sitt eget misslyckande – detta att man inte förmådde vara en inspirationskälla i den andras liv eller påverka det inom ramarna för ett kärleksfullt samliv. Det kan vara oerhört svårt att göra, särskilt under de allra första åren efter skilsmässan då de flesta fortfarande är benägna att fokusera på den förra partnerns fel och brister. Det är inte det lättaste sättet att bli vuxen på, men det är nödvändigt.
Man gör alltså klokt i att inte blanda sig i den andras privata och personliga liv, och det är likaledes klokt att säga ifrån om den andra känner behov att anförtro sig åt en.

För att genomföra detta måste man ofta ta på sig ännu ett betydelsefullt ansvar: ansvaret för att ha valt just den far eller mor till sina barn, som man faktiskt en gång har gjort. Vi kan skiljas från våra barns far eller mor, men barnen har just den pappan eller mamman under resten av sina liv och det är ytterst vårt ansvar, och bara vårt.

Samarbete
Att samarbeta kring barnen kan vara svårt nog för två människor som lever ihop och älskar varandra. När man slutat med bägge delar ställer samarbetet mycket stora krav på båda parters ansvarskänsla och flexibilitet.
Det krävs bland annat att utgångspunkten för samarbetet är så ärlig och realistisk som möjligt, vilket innebär att den grundar sig på de båda vuxnas önskemål och behov. Just de vuxnas önskemål och behov är ofta det som är mest förbjudet att tala om i denna situation, så därför talar de flesta om dem genom att kalla dem för barnens behov.

 
Därigenom mister de vuxna sin trovärdighet på minst två sätt. För det första blev barnet avlat och satt till världen på grund av föräldrarnas behov. Och föräldrarna skildes senare på grund av sina behov. För det andra är det slående hur föräldrar i denna situation har en tendens att beskriva barnets behov på ett sätt som precis motsvarar deras egna behov…

Läs fortsättningen på artikeln här 

Vad tyckte du om artikeln?