Vi brukar ofta försöka ta reda på om något är kärleksfullt menat genom att fråga avsändaren om intentionen bakom handlingen, och det är egentligen inte särskilt lyckat. Det skulle vara mer ändamålsenligt att också fråga mottagaren: ”Kändes detta som en kärleksfull handling?” Och om inte, var det då egentligen kärleksfullt?

Men vi har alltså för vana att göra på ett annat sätt och har därför ett förråd av repliker och förklaringar som kan användas när det är störningar på linjen mellan avsändare och mottagare.

Till exempel: Det var inte alls så jag menade! Du ska då missförstå allting! Jamen, jag gjorde det ju inte för att göra dig ledsen! Jamen, vad vill du att jag ska göra?

Och till barn: Det är för ditt eget bästa. Det är bara för att jag tycker om dig. Gör dig inte till! Du ska inte bry dig om det. Pappa/mamma menar inget illa.

Alla dessa uttalanden tjänar till att förklara eller rättfärdiga att den känslomässiga kommunikationen mellan två människor fungerar dåligt. De är av samma typ som det som många av oss fick lära oss som barn. Oberoende av om vi faktiskt blev glada över en julklapp eller en födelsedagspresent så gällde det att se glad ut! ”Det är tanken som räknas”, lärde man oss, utan att tänka närmare på vilken förvirring en sådan brist på logik kunde skapa i små hjärnor som ännu inte behärskade de sociala kodernas invecklade maskspel.

Barn har egentligen inga svårigheter att klara ut det här. De kan utan problem bli besvikna över julklappen från farfar, och en stund senare ge honom en kram. De behöver bara få lite tid på sig för att bli klara med den ena känslan innan de kan ge uttryck för nästa.

De hyser faktiskt en genomsund och naiv tillit till att farfar givetvis kan se skillnad på deras känslor för gåvan och deras känslor för honom. Det råder inget tvivel om att farfar köpte julklappen i avsikt att glädja sitt barnbarn, men det lyckades alltså inte – punkt och slut. Det finns inget att förebrå någon av parterna, ingen är skyldig till någonting! Det var bara ett misslyckat kommunikationsförsök mellan två människor.

Men den som kan lära sig mest av detta är nästan alltid avsändaren. Avsändaren måste fråga sig själv (och ofta är det klokt att fråga mottagaren också) hur han kan uttrycka sin kärlek eller lust att glädja sin fru, sitt barn eller sin vän på ett sätt som känns kärleksfullt och glädjande även för mottagaren.

Men innebär det då inte att man ständigt och jämt ska ändra sig själv av hänsyn till andra – och är det rimligt? Svaret är både ja och nej. Det beror på vad man menar med ”sig själv”.

Om man uppfattar ”sig själv” som sina egna känslor och förhållningssätt är svaret nej. Det är inte något fel på känslorna, men sättet som de uttrycks på är inte ändamålsenligt. Det är vad man gör som ska ändras eller nyanseras. Inte för den andras skull utan för relationens skull. Det kan finnas flera skäl till detta, men låt mig här bara antyda ett par av dem:

• Det kan finnas något självmotsägande hos avsändaren. Det är inte så ovanligt att vi människor uttrycker våra känslor på sätt som är motsägelsefulla och som förståeligt nog förvirrar omgivningen. Vi skriker och skäller när vi är ledsna, och omvänt kan vi gråta av ilska. Det finns till och med ett gammalt ordspråk som säger: ”Den man älskar, agar man.” Det kan man säga är att göra en dygd av nödvändigheten! Somliga ser särskilt inåtvända och ”sura” ut när de är som mest kärleksfulla och ömma – eller omvänt. Män som slår sina kvinnor motiverar det nästan alltid med att de älskar dem så högt – och det stämmer inte så sällan. Att det inte känns kärleksfullt för mottagaren måste man säga är en rätt allvarlig störning i man saga ar en ratt allvarlig

• Något av det viktigaste vi lär oss i vår ursprungsfamilj är hur vi kan vara värdefulla för de människor vi håller av och hur vi kan uttrycka vår kärlek till dem. Inte sällan kommer vår partner från en helt annan slags familj med helt andra sätt att uttrycka kärlek. Många par känner igen detta fenomen, till exempel när det gäller hur man ställer sig till kroppslig beröring. Om vi vill nå fram till den andra parten med vår kärlek måste vi alltså ofta lära oss nya sätt att förmedla den på – och även att ta emot den på.

Faktum är att alla människor är olika, barn likaväl som vuxna. I vår relation till alla andra gäller att vi i umgänget med dem måste lära oss hur vi kan hålla av dem på sätt som de upplever som vi avsett, hur märkvärdigt eller konstigt det än kan tyckas sett ur vår personliga synvinkel.

Ibland lyckas det inte, och det är nog den viktigaste förklaringen till att människor kan älska varandra otroligt högt men samtidigt inte uthärda att leva tillsammans. Och det är självklart också en stor del av förklaringen till att massor av föräldrar misshandlar sina barn varje dag –med de bästa och mest kärleksfulla intentioner.

Kärlek eller förälskelse?

Ofta använder vi uttrycken ”att älska” och ”att vara förälskad” om vartannat. Fjortonåringar älskar varandra, och gamla makar kan ibland säga att de fortfarande är förälskade i varandra. För det mesta vet vi precis vad de menar. Jag är inte ute efter att skapa ordning i detta romantiska kaos utan vill bara fästa uppmärksamheten på ett livsskede då det kan vara nyttigt att använda orden på ett lite noggrannare sätt.

Under den första fasen av ett parförhållande, det vill säga under de första sju till åtta åren, är de båda parterna – trots sina många olikheter – mest upptagna av samhörigheten, enhetligheten, överensstämmelsen, likheterna, harmonin, sammansmältningen och så vidare. När vi är förälskade och den andra frågar om vi vill följa med på bio svarar vi normalt inte att vi vill ha en timme att fundera på det, eller att det faktiskt beror på vilken film partnern tänkt sig att vi ska se. Vi säger ”ja” och bekymrar oss om detaljerna senare – eller inte alls, för det viktigaste är att vara tillsammans.

På liknande sätt har det förälskade paret som mål att bli eniga om till exempel barnuppfostran, inredning, musiksmak, klädsmak, föräldrar, svärföräldrar, vänner och så vidare. Det är på många vis inte särskilt ändamålsenligt, men så är det alltså. Och så är det för övrigt nästan oberoende av parternas ålder och erfarenhet. Det är kanske därför som många under århundradenas lopp har definierat förälskelse som ett slags sjukdom.

Vi brukar säga att förälskelse gör oss blinda och menar med det att den hindrar oss att se nyktert på partnern. Det må vara nog så riktigt, men det allvarligaste i blindheten är vår bristande förmåga att se oss själva och att se skillnad på oss själva och den andra…

Läs fortsättningen på artikeln här

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelFöräldraenkät
Nästa artikelHasse Brontén: ”Det mänskliga mötet viktigare än maskiner”
DELA