Fråga: "Vi har en son som snart är fem år. Han är normalt glad och livlig och är alltid i gång med något. På dagis deltar han i alla aktiviteter och har lätt att få vänner. När vi hämtar honom så frågar han alltid, ”Vad ska vi göra när vi kommer hem?” Under de första åren så var det bara trevligt, men efterhand så känner vi oss allt mer som en typ av pedagoger på hemmaplan som konstant skall komma på något.

Gör vi inte det så går det kanske ett par minuter innan han kommer och klagar över att han har tråkigt. Oavsett vad vi föreslår, så vill han inte det och det är som han har förlorat förmågan till att leka på egen hand. Vad ska vi göra? Eller är det bara vi som måste vänja oss vid att vara lekfarbror och tant på heltid?”

Svar från Jesper Juul:

Speciellt vid höst- och vinterlov så är medierna fulla av förslag till barnfamiljer och vad de kan göra för att underhålla barnen och människor som jag blir ofta kontaktade av journalister som vill veta mer om vad föräldrar kan göra för att de små inte ska ha tråkigt. I år har jag valt att svara med att göra reklam för långtråkighet och det som den medför.

Det följande är alltså inte ett försök till att ge de föräldrar som helt naturligt roar sig tillsammans med barnen och använder ledigheten för att gå på tur med skidor, återbesöka bra museum eller vad de annars inte hinner till vardags. Detta vänder sig till de föräldrar som känner kravet på sig om att stå för underhållningen som en stress eller har dåligt samvete över att de inte orkar och hellre vill slappna av, måla om i köket eller att uppleva fem dagar utan av bli tyranniserad av kalendern eller barnens klagande ”jag har trååååkigt!”

Barn och deras föräldrar har under de senaste tio-femton åren fått en extra identitet, som har en tendens att överskugga deras mer personliga existens; de har blivit konsumenter på gott och ont. För många har konsumtionen blivit ett missbruk, som innebär att de vuxna ”MÅSTE shoppa” och att barnen har tråkigt så fort de inte konsumerar yttre stimuli i form av undervisning, pedagogik, dataspel, DVD eller TV.

De små börjar redan på dagis med att vara konsumenter av pedagogisk stimuli och tjänster. I Norden har vi kommunala daghem av god kvalitet och flera av de stimuli som barnen får är både relevanta och nyttiga men framförallt rikliga. Så mycket faktiskt, att flera barn är överstimulerade omkring kl. 14.00. Det är inte så mycket att göra åt så länge som institutionerna har allt för få m2 per barn, har ett nödvändigt fokus på kollektiva aktiviteter och inte är speciellt upptagna med tråkighetens värde.

Våra institutioner och deras pedagoger är så duktiga och trovärdiga, att de ofta blir roll- modeller/förebilder för föräldrarna och det betyder bland annat att en del föräldrar känner sig tvungna till att fortsätta där pedagogerna slutade, när de har hämtat barnen. Pressen kommer också från barnen som förväntar sig att bli underhållna på samma nivå också hemma, när det sen blir ett kortare lov börjar de få abstinens. De vänder sig till föräldrarna med sin långtråkighet eller ställer krav om underhållning och sysselsättning och vad skall de stackars föräldrarna göra?

Läs fortsättningen på artikeln här

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelGoboken
Nästa artikelÄr det sunt att ha långtråkigt?
DELA