Det finns inga perfekta föräldrar! Föreställ er att ni som föräldrapar blir erbjudna rådgivning därför att ert barn har råkat i svårigheter. När ni får veta att ert barn är ett ”problembarn” är det naturligt och sunt att ni blir arga och ledsna. Men istället för att skylla på omständigheter runt er - ta vara på råden ni får. Här är några tips.

Föreställ er att ni som föräldrapar blir erbjudna rådgivning därför att ert barn har råkat i svårigheter. Det kan vara av en medarbetare vid skolhälsovården. En handläggare på socialförvaltningen, en läkare eller en psykolog.

Vad behöver vi veta?

Det första ni måste veta är också det svåraste: När ert barn har fått ett eller flera symtom beror det nästan alltid på att det är något i er familj som saknas eller inte fungerar som det ska för att alla ska ha det så bra som möjligt.

Det kan finnas destruktiva element i er relation som ingen tidigare har lagt märke till, eller det kan saknas en eller flera viktiga aspekter. Barn är alltid väldigt mycket känsligare för dessa saker än vi vuxna. Ofta handlar det dock om något som den ena av er, eller kanske båda två, egentligen redan vet.

Kanske har du själv som mamma känt dig lite oroad av din mans något hårdhänta sätt att leka med barnen, men du har ursäktat honom eftersom du vet att han menar väl.

Kanske har du också saknat mer av gemenskap i familjen men tagit dig samman och hållit ut, eftersom det har varit svårt att se någon annan möjlighet.

Kanske har er sons uppförande också gjort er en smula oroliga några gånger, men ni har slagit bort oron för att ni älskar honom och vet att han är en bra pojke i grund och botten. Pojkar är ju sådana i den åldern, har ni kanske tänkt – och förbisett något väsentligt.

Hon är väl stor nog att sysselsätta sig själv, har ni kanske sagt och förbisett att hon isolerat sig mer än vad som är nyttigt. Eller också är det helt enkelt en chock för er att det finns andra som tycker att det är något galet med ert barn.

Det kan väl inte alltid vara föräldrarnas fel?

Svaret beror på vad ni menar med frågan. Om ni frågar om föräldrarna alltid är de viktigaste personerna i ett barns liv då är svaret JA. I den meningen är vi som föräldrar alltid medskyldiga.

Ända tills våra barn kommit upp i tretton- till femtonårsåldern har vi mycket större inflytande än andra på hur de mår. Det är ett faktum och vi försöker alla att klara av detta jätteansvar på ett så samvetsgrant och kärleksfullt sätt som möjligt. Men hur stark vår kärlek och ansvarskänsla än är lyckas vi ändå inte alltid.

Det viktigaste är att era barns fortsatta utveckling är ert ansvar. Ett ansvar som ni förhoppningsvis får kompetent stöd och inspiration till, men som ändå är ert. Inte av moraliska skäl utan helt enkelt för att inga andra människor har ett så stort inflytande på sina barns liv som föräldrarna.

Det finns inga perfekta föräldrar! Det finns inte ens några nästan perfekta föräldrar!

Om ni frågar om det inte kan bero på dåliga lärare, dåliga kamrater eller tendenser i tiden blir svaret: Jo, det finns många olyckliga tendenser i tiden, och det finns oskickliga lärare (liksom det finns oskickliga målare, bilmekaniker, bönder, läkare, psykologer och föräldrar), men deras inflytande är aldrig lika stort som ert.

Låt oss ta ett konkret exempel. Om ett barn blir mobbat i skolan, så betyder kamraterna som mobbar och lärarna som tillåter att det sker naturligtvis mycket. MEN – ja, det är ett stort men – barn blir bara offer för mobbning om de saknar självkänsla. Självkänsla och självförtroende är sådant som vi grundlägger hos barnen i familjen.

Lärare och andra pedagoger är helt enkelt inte betydelsefulla nog för att kunna bygga upp ett barns självförtroende och inte heller för att bryta ner det. Det sistnämnda kan de medverka till, men bara om det fanns en ”svag punkt” från början.

Så om ett barn blir mobbat i förskolan/skolan fordras det en stor insats på två fronter:

Läs fortsättningen på artikeln här

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelRättigheter och skyldigheter…
Nästa artikelDet kan väl inte vara fel på oss?!
DELA