Odla dina minnen!

Storken är på väg och med den kommer inte bara ett underbart litet knyte utan även nybakta föräldrar. Den omedelbara känslan av wow! och den inre stoltheten över att "junior, killen med jack i pannan", faktiskt levererar, varar bara ett litet kort ögonblick. Tills man inser man vad man har ställt till med..

Att veta att man skjuter med skarp ammunition är en härlig känsla. En känsla som i åtminstone mitt fall blixtsnabbt förbyttes mot en klump i magen. Jag visste ju ingenting om att bli farsa. Vad händer nu liksom? Där stod jag som ett frågetecken, skraj och stolt på samma gång och vad skulle mamma säga?

Varför gifta sig?

Efter ett tag la sig den absoluta chocken och livet återgick till det normala. I alla fall på ytan. Tankarna låg där och gnagde. Du ska bli farsa. Du ska bli farsa! För första gången insåg jag hur det var att känna sig vuxen på riktigt.

När jag säger återgår till det normala är det en sanning med modifikation. På fler än ett sätt. I teorin dröjer det ju ett bra tag, typ 40 veckor, innan bebisen faktiskt kommer, men i praktiken förvandlas man sakta och säkert till en farsa redan från första dagen. Det går liksom inte att undvika. Även om man för en stund glömmer bort sig, blir man genast påmind. Den blivande mamman liksom nyfikna släktingar, vänner och bekanta gör alla sitt för att påminna en. Inte för att man egentligen behöver bli påmind. Det liksom ligger där och ömsom både bubblar och gnager i alla fall. En känsla av overklighet. Är det verkligen sant. Och är detta den rätta tiden att bli farsa? Hade det inte passat bättre till nästa sommar? Hjälp, det här sker, och om nio månader kommer storken!

Jag hör till dem som egentligen aldrig hade funderat något särskilt över det där med att skaffa barn. Lika lite som att jag inte gick omkring och fantiserade över hur mitt bröllop eller min brud skulle se ut. Att skaffa barn fanns helt enkelt inte i mitt medvetande. Så när jag ställdes inför fullbordat faktum var jag inte mentalt förbered. Hela grejen var totalt ny för mig. På sin höjd hade mitt medvetande stannat vid att jag kände till det där med blommor och bin. Att kvinnor kunde bli gravida var något som kunde ske men, jag hade aldrig riktigt reflekterat över att de kunde ske med mig som huvudrollsinnehavare.

Jag är övertygad om att man, oavsett hur planerad graviditeten än är, aldrig riktigt till fullo kan förbereda sig på storken. Det är aldrig rätt tid och ändå alltid rätt tid! Funderar du på å skaffa barn så tveka inte och planera inte för mycket. Det kommer att vara den största kicken vare sig du funderat på det eller ej.

Läs också: Pappaledighet?

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelFem pappatyper
Nästa artikelVad är en naturlig förlossning?
DELA