Riksdagen har ännu en gång röstat nej till rätten till insemination för ensamstående kvinnor. "Det är inte bara ett hån mot de singelkvinnor som idag längtar efter barn utan också mot alla singelmammor som redan finns", skriver miljöpartistiska riksdagsledamoten Helena Leander. Helena Leander, miljöpartiet

Förra veckan röstade riksdagen nej till att öppna upp möjligheten till insemination också för ensamstående kvinnor. Det är ett nej som är svårt att förstå. Det är länge sedan kärnfamiljen var allenarådande – om den någonsin varit det. Numera växer barn upp i alla möjliga familjekonstellationer där en, två eller flera vuxna, av samma eller olika kön, kan vara delaktiga i barnets fostran och upplevas som föräldrar av barnet. Ensamstående föräldrar är knappast någon konstighet.

Alla barn får tyvärr inte den lyckliga uppväxt vi skulle önska, men det avgörs knappast av antalet vuxna i familjen eller deras könsmässiga sammansättning. Det avgörande är i stället att barnet får den kärlek och trygghet det behöver, och där är inte kombinationen man och kvinna automatiskt ett överlägset alternativ.

Självklart kan även personer utanför den heterosexuella tvåsamhetsnormen bli utmärkta föräldrar. När samkönade par fick rätten att prövas för adoption och när lesbiska par fick tillgång till insemination visade vi att möjligheten att vara en god förälder inte sitter i könet. Nu är det dags att visa att singelkvinnor inte automatiskt är sämre mammor än kvinnor som lever i en parrelation – det är inte bara ett hån mot de singelkvinnor som idag längtar efter barn utan också mot alla singelmammor som redan finns.

Säkert kan det många gånger vara enklare att vara två som delar på ansvaret i ett samhälle som fortfarande i mångt och mycket är uppbyggt kring kärnfamiljsidealet. Men det finns ingen anledning att automatiskt ifrågasätta den singelkvinna som gör bedömningen att hon – själv eller kanske med uppbackning från de blivande morföräldrarna eller andra vuxna i närheten – är fullt kapabel att ge ett barn en god uppväxt. Ett barn som tillkommer genom assisterad befruktning kommer nämligen aldrig till ”av misstag”, utan efter noga övervägande. Det är uppenbarligen ett mycket efterlängtat barn.

Förbudet mot insemination för ensamstående blir än underligare mot bakgrund av att ensamstående har rätt att prövas för adoption. I praktiken är dock möjligheten för ensamstående – och än mer för samkönade par – begränsade. Det blir därför märkligt om de som har svårast att få adoptera barn ensamma ska bära ansvaret för världens överbefolkning. En rimligare ordning är att en kvinnas möjlighet till insemination inte ska bero på hennes civilstånd utan på hennes förutsättningar att ge barnet en trygg och kärleksfull uppväxt. En trygg och kärleksfull uppväxt underlättas förstås av att barnet är efterlängtat – och det behöver ett barn som tillkommit genom insemination aldrig tvivla på.

Helena Leander, riksdagsledamot

Helena Leander bor i Uppsala. När hon inte sitter i riksdagen för miljöpartiet kopplar hon gärna av med träning, friluftsliv och hemmamys med sambon.

 

Vad tyckte du om artikeln?