Eftersom ledarskap är en absolut nödvändighet i en familj och eftersom ledarskap alltid för med sig en hel del makt, kan det finnas anledning att granska själva maktbegreppet lite närmare och också se på några av de historiska förutsättningarna för den osäkerhet som många i våra dagar känner inför ledarskapet i familjen. I detta sammanhang rör det sig om två typer av makt: den enskilda människans makt över sitt eget liv och makten över andras liv.
Den första typen – makten över sitt eget liv – är central betydelse för vår livskvalitet. Det är ofta smärtsamt att leva om man hela tiden känner sig maktlös eller avskuren från inflytande över de beslut och omständigheter som påverkar ens liv. Den enskilda människan kan snabbt reduceras till att vara ett ”offer” – beredvilligt eller motvilligt. Offerrollen är en av de farligaste vi känner till när de gäller den enskilda människans hälsa och trivsel.
Eftersom vi alla har olika familjemässiga förutsättningar reagerar vi också olika på detta att bli offer. Några av oss har varit så tydliga offer i vår barndom att vi som vuxna ”inte finner oss i någonting”, medan andra i sina familjer har varit offer för omständigheter som gjort att de känner sig otrygga när de plötsligt själva står där med makten ansvaret för sin egen tillvaro. Ytterligare andra har blivit så illa åtgångna att de har blivit ”trotsare” det vill säga benägna att säga NEJ till vad som helst och vem som helst, men oförmögna att helhjärtat säga JA till sig själva och andra.
Den andra typen – makten över andras liv – är alltid destruktiv! Det gäller både för makthavaren och för dem han har makt över. Detta stämmer också i de stora sammanhangen – till exempel de politiska – där var och en kan se att makten är destruktiv för makthavarna. Ingen åldras så snabbt som politiska ledare, och ingen mister så snabbt känslan för de grundläggande mänskliga värdena. Innanför familjens råmärken har det i första hand något annorlunda konsekvenser.
Det är naturligtvis självklart att den som inte har makt över sitt eget liv lider av detta förhållande. Inte fullt lika självklart är det kanske för många att också makthavaren blir ”fattigare” i mänskligt avseende. Det blir han i första hand därför att makt alltid isolerar den som innehar den. (Det är sant att det är både kallt och ensamt på toppen!) Han får sämre respons från de andra i familjen. Han får inte veta så mycket om hur de upplever honom eller sig själva förhållande till honom.
Samma sak gäller på varje arbetsplats och i varje grupp som har ett definierat ledarskap, och i dessa sammanhang finns inte mycket annat att göra än att anstränga sig för att uppnå en så öppen, direkt och personlig kommunikation som möjligt och i övrigt inse att några av de negativa följder som den skeva maktfördelningen för med sig är sådana som båda parter måste leva med och på olika sätt uthärda.
I en familj är möjligheterna större att etablera en faktisk likvärdighet mellan de vuxna, medan barnen måste leva med några av de negativa konsekvenser som oupplösligt hör samman med skillnaden mellan att vara barn och att vara vuxen…
Läs fortsättningen på artikeln här
