Babyvärldens barnpsykolog jobbar dagligdags inom barnpsykiatrin i Malmö med 0-4-åringar och deras familjer. Att hon skulle komma att ägna sig åt just små barn var en slump som visade sig lyckosam. Efter arbetsår som skolpsykolog, på barnhabiliteringen med vidareutbildning till familjeterapeut och arbete inom övrig barnpsykiatri med äldre barn och tonåringar känner hon att hon nu ägnar sig åt helt rätt saker.
 
- Det händer så mycket under de första åren. Med de små barnen finns en enorm utvecklingskraft, sådana otroliga möjligheter till förändring, säger Eva Tedgård entusiastiskt.
Att bli förälder är en genomgripande förändring i livet. Problemen som Eva möter handlar ofta om att den nyblivna föräldern hamnar i kris.
 
– Man är så känslig, så hudlös att man lätt kommer i en krissituation där gamla saker man lyckats förtränga kommer upp till ytan med stor kraft. Men på samma sätt är man också oerhört mottaglig och förändringsbenägen i denna nya situation och tack vare sitt barn ofta motiverad att ta tag i livet just då. Det är fantastiskt att kunna hjälpa och se hur självförtroendet växer på föräldrarna som kommer till oss.
 
Vad är vanliga problem du möter?
– Jag jobbar med två slags familjer; spädbarnsfamiljer (0-1 år) och koltfamiljer (1-4). I den första kategorin är kvinnor som fått post partum-depression (efter förlossning) en vanlig grupp. I den situationen är det oerhört tungt att överhuvudtaget klara av den nya vardagen med barnet. Barnet kan då också vara påverkat och reagerar antingen genom hyperaktivitet (vilket knappast underlättar för mamman) eller passivitet. Vi tar hand om mamman och barnet, och helst även partnern i de fall han eller hon finns (knappt 30 procent är ensamföräldrar). För naturligtvis är detta en situation som påverkar hela familjen. I 70 procent av fallen är partnern med.
 
– I koltfamiljsgruppen handlar det ofta om gränssättning. Det är tvååringar som tagit över ruljansen totalt och föräldrarna har tappat greppet. Det kan också handla om småbarn som inte äter – då kommer de till oss och äter, och får hjälp att bryta negativa rutiner i matsituationen. I båda fallen iscensätter vi gränssättningssituationer och hjälper föräldrarna hur de ska hantera dem. I detta fall är det verkligen viktigt att båda föräldrar är med. Barnet har nämligen ofta lärt sig hur det ska spela ut föräldrarna mot varandra och det är då viktigt att de visar enad front och agerar på samma sätt.
 
– Sen har vi barn med kontaktstörningar. Det är ofta en reaktion på någon form av bristtillstånd som till exempel en otrygg anknytning till föräldrarna och för lite bekräftelse. Dessa barn känner ofta av föräldrarnas behov men visar inte sina egna (eftersom de inte har blivit tillräckligt tillgodosedda). I dessa fall får vi jobba intensivt för att förändra relationen mellan föräldrar och barn. Det är tufft, men går. Kontaktstörningar kan också handla om barn med autistiska drag och i vissa fall får vi då remittera vidare till ett barnneuropsykiatriskt team så att en utredning görs.
 
Eva håller sig uppdaterad på fler sätt än genom sitt arbete: hon undervisar regelbundet på läkarprogrammet och psykologprogrammet vid Lunds universitet.
 
– Det finns idag så mycket kunskap om det lilla barnet och hur kompetent det är, det har hänt mycket de senaste åren genom exempelvis forskning kring hjärna och hur stress påverkar oss och det finns idag nya metoder att studera spädbarnet. Jag tycker det är angeläget att föra ut denna kunskap om hur betydelsefulla de första åren i livet är.  Samtidigt uppmanar jag föräldrar att lita till sin känsla för det som är rätt. Om ditt barn verkar nöjd och glad – lita på det och sluta oroa dig! Oron kan leva sitt eget liv och äta upp en inifrån och skapa blockeringar. Spädbarnsåren är verkligen en omtumlande period, men den måste få vara lustfylld också. Man får inte glömma bort att njuta av sitt barn!
 
Eva berättar att patienttillströmning har ökat på senare år och att det såklart ofta är tufft att försöka hjälpa alla. Men hon brinner för sitt arbete.
 
– Hur livet kan te sig, har alltid fascinerat mig oerhört. Jag tror att människor gör de bästa de kan i nästan omöjliga situationer. Ibland blir det inte bra alls, det kan bli jättedåligt. Men man måste ha hopp om att förändring är möjlig, annars skulle man inte jobba med det här.
 
Vad gör du när du inte jobbar?
När mina tre söner bodde hemma var hela familjen engagerad i innebandy, jag satt i styrelsen ett tag och hängde på alla matcher. Det kan jag verkligen sakna. Annars njuter jag mycket av naturen och vår trädgård. Inte så att jag planterar och skördar en massa, men jag gillar att se hur det växer. Vi är med i en filmklubb och jag läser en del. Jag är också sedan 20 år med i en syjunta där de flesta nu fått barnbarn. Jag får fortsätta att längta ett tag till…
 
 
Vad tyckte du om artikeln?