Psykoanalysens upphovsman Sigmund Freud ansåg inte att barn föds empatiska utan att de tvärtom är egocentriska och styrs enbart av sina primitiva drifter. Först då forskarna började studera spädbarns samspel med sina föräldrar ändrades bilden på ett avgörande sätt...

Psykoanalysens upphovsman Sigmund Freud ansåg inte att barn föds empatiska utan att de tvärtom är egocentriska och styrs enbart av sina primitiva drifter. Sedan dess har detta varit ett centralt tema för både forskare och praktiker som intresserat sig för barn och deras utveckling.

Först då forskarna började studera spädbarns samspel med sina mödrar ändrades bilden på ett avgörande sätt. Man kunde då tydligt dokumentera att barn föds med förmågan till det Daniel Stern kallar ”intoning” – det vill säga förmågan att tona in sig på moderns känslor och stämningar och senare också på andra människors. Därmed är vi tillbaka till det grundläggande i människors empatiska förmåga – förmågan till inkännande, att förnimma och sätta sig in i den andras känslor. Barn föds som sagt med denna förmåga och en del av deras uppmärksamhet är nästan konstant inriktad på hur föräldrarna har det – både som individer och som par.

Förmågan till empati uppfattas ofta som förmågan att hysa medkänsla, men det är faktiskt något annat. Medkänsla kräver att man har haft liknande upplevelser och känslor som den som man har medkänsla med.

 
En fyraårig flicka hade flytt från krigets helvete tillsammans med sina föräldrar och det enda hon fått med sig var en fin liten lackväska. En dag försvann den och de vuxna försökte förgäves att lugna och trösta flickan, tills en annan fyraåring varsamt lade handen på hennes arm och sade: ”En gång försvann min nalle.” Häri låg både inkännande och medkänsla. En annan lekkamrat kunde kanske ha sagt: ”Äsch, strunta i den dumma väskan. Du får väl be din mamma om en ny.”

 
Eftersom man förr inte ansåg att barn hade denna förmåga bestod uppfostran i att lära barn ”hur man uppför sig” i olika situationer där andra till exempel är ledsna, har ont eller sprudlar av lycka. Man fastställde en social och kulturell norm som barn så att säga måste lära sig utantill innan de som unga eller vuxna kunde utveckla förmågan till empati.

Numera har det mesta av denna typ av uppfostran försvunnit och vi klagar då och då över att dagens barn och unga saknar empati, social kompetens och medkänsla eller att de är alltför självupptagna. Det anses ofta att de är ouppfostrade, och kravet på empati får därigenom en moralisk karaktär.

 
Det finns förvisso ett fåtal barn som med sitt beteende i tre- till fyraårsåldern avslöjar att deras medfödda empatiska förmåga inte utvecklats eller kanske gått förlorad. Dessa barn lägger inte märke till när de gör andra illa och inga moraliska förmaningar gör intryck på dem. Vi återkommer till dessa barn lite senare.

 
Först är det dock viktigt att skilja mellan förmågan till empati/inkännande och de konsekvenser man i olika kulturer menar att den ska ha, alltså hur man bör omsätta sin empati i handling i förhållande till andra. Detta måste läras, och det tar lång tid och kräver många goda exempel från föräldrar och andra som till vardags umgås med barn.

 
Lisa sitter i sandlådan och leker med en kakform. Mathias blir intresserad och försöker ta formen, men Lisa vägrar att låta honom få den. Mathias börjar gråta. Vad bör Lisa göra?

 
Det vanligaste svaret är att Lisa ska låta Mathias låna formen därför att han är så ledsen. Det heter att man måste lära sig att dela med sig, och de flesta vuxna kan prestera en lång utläggning om detta. Men är det verkligen sant?..

Läs fortsättningen på Jesper Juuls artikel här 

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelAMH
Nästa artikelSumman av problemen är konstant…
DELA