Som alla andra vet Babyvärldens journalist att man bör prata lugnt och stilla med den trotsande tvååringen. Att kex och choklad bara ska ges på lördagar. Och att mutor inte ger något bra resultat i det långa loppet. Men – lyckligtvis – är hon inte ensam om att bryta reglerna.

Läs: Ungjävel!

Det hela började på BVC. Ettårskontrollen var avklarad, barnet var vaccinerat och kontrollerat och som den plikttrogna mor jag är svarade jag bekräftande (och kanske en smula självgod) på alla frågor från sköterskan. Jadå, hon blev ammad i över sex månader, ja, hon får såklart samma mat som resten av familjen, nejdå vi röker såklart inte och festar absolut inte med barnen närvarande.

Elisabeth Rongved
är forumansvarig
på Babyvärlden

Och så får väl barnet AD-droppar, sa sköterskan, mer bekräftande än frågande.

AD-droppar! Jag hade glömt det totalt. Detta kunde bara inte ske. Stod jag verkligen och bekräftade att jag inte följt råden? Utan någon orsak alls mer än glömska? Jag? Som gör allt rätt?

Eller gör jag egentligen det…

 

TV-synden
Lyckligtvis är jag inte ensam om att komma till korta lite då och då. För riktiga föräldrar, med barnaskaror, tidsnöd, kaos och tidvis dålig planering hittar du inte i de glansiga magasinen, eller i broschyren från socialstyrelsen. De helt vardagliga, normala, utmanande, grälande, trötta, lyckliga och spontana föräldrarna lever i det verkliga livet. Och med de verkliga föräldrarnas synder.

Riktiga föräldrar tycker till exempel det är rätt skönt att använda teven som barnvakt ibland. Eller att ha barnen på dagis lite längre än riktigt nödvändigt.

Ät upp-synden
”Ät upp din mat”, det ska man inte heller säga. Det händer att de orden lämnar min mun när middagen dröjer och dröjer och barnen som var ”SÅÅÅÅ HUNGRIGA!” för en kvar sedan har använt de sista tio minuterna på att äta två bitar fisk och resten av tiden på att pilla med mjölkglaset. Ja, då händer det att jag säger ”sluta lek och ät upp maten”. Till och med med sträng röst.

Trodde jag att jag var ensam i detta? Att vara opedagogisk när det gäller mat är lika omodernt som turkiska skaimöbler? I så fall är vi många omoderna föräldrar! För här kommer bekännelserna på löpande band:

”Jag ger dem gärna kex eller annat onyttigt på kvällen om de är sura och griniga. Allt för husfriden!” säger en mamma, och hon är i gott sällskap:

”Det händer att jag säger: ”Om du äter upp maten ska du få ett kex/russin/yoghurt” säger en annan, och: ”Om du får kex/russin/yoghurt, kan mamma då gå ut och ta sig ett bloss…?”

Och min favorit: ”Det händer att han äter resterna från lördagsgodiset till frukost på söndagen.”

Det som slår mig, är att vi lever i en tämligen oskyldig tid, om det att ge treåringen en näve russin kvalificeras som en ”föräldrasynd”. Vad är det egentligen vi strävar efter? Ett komplett ouppnåeligt ideal?


Belöningssynden
”Mutor och belöningar fungerar inte i långa loppet”, sägs till förbannelse. Men vem är det som pratar om det långa loppet? Jag måste få ungarna att klä på sig kläderna nu! Inte om tjugo år! Och om ”den som klär på sig först får ett tuggummi” är det som gör att vi hinner till dagis och jobb på morgonen… ja, då låter jag regler vara regler och det långa loppet vara långa loppet och delar frikostigt ut tuggummi till alla som gör en någorlunda överbevisande försök att göra som mamma säger. Det funkar!

Läs också: Därför fungerar inte belöning

Vissa föräldrar där ute erkänner till och med att de har känslor och temperament! Har du hört.

”Jag blir rasande även om ungarna är vakna och på plats. Vissa gånger blir jag osaklig också, bekänner en modig mamma.

Till den mamman har jag lust att säga: Så är det att vara människa – och det är människor vi är, även om vi har blivit föräldrar.

Vem är experten?

Och i denna tid när man har experter för minsta lilla sak, och uppfostringsmetoder diskuteras fram och tillbaka i tevesofforna, i tidningarna och av experter så kan man fråga sig: vem är egentligen experten i din familj? Är det uppfostringstyckarna? Är det BVC-sköterskan? Är det de andra i föräldragruppen?

Det är ju faktiskt inte det. Det är vi föräldrar som vet vad som funkar, vad som inte funkar och vilka regler vi kan tillåta oss att bryta. Självklart ska man handla med förnuftet som ledstjärna. Självklart fortsätter man inte i ett mönster som man upplever är fel. Självklart säger man förlåt om man gått över en gräns. Barn är också människor som ska behandlas med respekt och omsorg. Alltid. Att erkänna att man har fel är inte detsamma som att säga att man inte bryr sig om de fel man oundvikligen gör.

Men att ge någon ett kex före middag eller hämta på dagis klockan 16.30 istället för klockan 16… det är ingen synd.

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelLottodagar
Nästa artikelÄndrade rekommendationer om amning
DELA