Och så var det äntligen dags. Med särade ben, blodröda tånaglar och håret i knut andades jag som jag lärt mig på varenda kurs och som jag läst i varenda bok de senaste nio månaderna. Förlossningen är som julafton för en väntande kvinna. Utan julklapparna då. Det borde papporna tänka på. Att förutom den stora julklappen som levereras efter mycket möda belöna med mindre julklappar som tack för tapper kamp och oändligt lidande. Den här artikeln börjar bakifrån. Vänta lite nu. Vi måste börja från början. Min nyförlösta hjärna, marinerad i amningshormoner, tänker i sin egen takt och följer sin egen ordning.

Ni som har följt mig genom blogg och Babyvärlden vet att jag varit klassens plugghäst. Jag har gått allt från förlossningskurser, profylaxseminarier, BB-visningar, läst och intervjuat barnmorskor och läkare, haft två parallella läkare i mina två hemländer, tränat gravidyoga, provat mindfulness för gravida, magdans för gravida, promenerat, ätit folsyra och fiskleverolja, haft toppvärden rakt igenom, vräkt i mig frukt och grönt, kött och fisk, glass och godis, lyssnat på hypnosskivor, mediterat och gjort allt man ska göra. Dessutom har jag ett förflutet som elitgymnast, kampsportsutövare och yogi. Kan det bli bättre?

Med maximal tillit till min kropp som aldrig svikit mig, med affirmationer och visualiseringar, tog vi taxi till BB Stockholm där jag redan kände mig trygg efter att ha nött ut korridorerna vid ett antal besök. Vattnet hade gått. Fast jag förstod inte riktigt det. Fem dagar över tiden och fullkomligt frustrerad upptäckte jag en genomskinlig timid antydan till fostervatten. Efter att ha ringt halva släkten och hela bekantskapskretsen insåg jag att detta måste vara det berömda ”vattnet som gått.” Själv hade jag väntat mig något i likhet med Niagarafallen eller Fontana di Trevi som med pompa och ståt gav sig till känna. Typ på tunnelbanan. Jag sitter med min gratistidning och plötsligt översvämmas vagnen av mitt vatten. Folk flyr i panik och jag hämtas i ambulans med ett skrikande bebishuvud mellan benen.

Så var det alltså inte. Vi åkte in vid lunch, visade upp vätskan som knappt gick att visa upp och åkte hem igen. Jag packade min BB-väska med nötchoklad, frukt- och mandelchoklad, finchoklad och trettio sorters drickor som om jag skulle tillbringa en månad i öknen. Där fanns aloe vera, persikojuice, sportdrycker, läsk, granatäppelsaft och allt du kan tänka dig.

Lite smink, en ny fin, rosa morgonrock, nagellack för man vill ju vara fin som på film när man fått barn. Trodde jag. Mina dagböcker, kameror, litteratur och så mina 22 cd-skivor för de olika förlossningsfaserna.

Grekisk etnopop för krystningen, flummusik för latensfasen, Kentas ”Just idag är jag stark” när modet sviker, 50 Cents ”It’s your birthday” för nedkomsten och välkomnandet, Sinatras ”My Way” för eftertexterna. Allt hade vi tänkt på och planerat. Men en sak kan jag som erfaren förstföderska med säkerhet säga till alla er som väntar och är framme vid ”the final countdown”: Glöm allt!

Jag som är van att skriva mitt eget livsmanus och har kämpat hårt för att bli den som regisserar mitt eget liv utan att låta någon annan styra hade plötsligt ingen kontroll. Min fantastiska kropp som jag känt tillit till kunde jag också glömma. Nu var det andra krafter som styrde och som inte kunde tämjas av mitt starka psyke eller min överlevarinstinkt.

Andra gången vi åkte in, samma kväll, fick vi stanna. Förvärkarna hade inletts och jag överdrev en smula för att jag så gärna ville föda. Beskedet var att om jag inte kom igång själv skulle de sätta igång mig inom två dygn.

Tre på natten vaknade jag av en vulgär värk. Oj så jag gnällde. Det var innan jag visste vad som väntade. Vid åtta på morgonen, direkt efter frukost, hade jag såna värkar att jag spydde för första gången i mitt liv.

Nu upptäckte barnmorskan Meta dessutom att bebisen bajsat i vattnet och läget blev lite mer akut. Snart kom läkaren som gav mig någon gelé för att påskynda processen. Säkert medicinskt en korrekt bedömning men för mig var det dödsstöten. Nu höll jag på att upplösas i atomer av värkarna. Från att i flera timmar ha tagit värkarna som en mogen kvinna i yogaställningar eller promenerandes började jag plötsligt dö i ultrarapid. Varje gång värken kom var det som att jag blev påkörd av ett tåg och inte fick jag några pauser heller. Värkarna kunde komma i par eller större sällskap, helt hänsynslöst och jag förlorade alla positiva tankar och knep jag lärt. Jag bad och bönade, snälla låt mig slippa detta, snälla jag vill vara man, snälla jag vill dö och annat begåvat som inte bet på min omgivning eller min sambo. Det var bara min mamma som tyckte synd om mig. De andra antecknade jag namnen på ty hämnden är en maträtt som serveras kall. Min Johan serverade generöst små sippar av alla mina medhavda drickor men jag kunde inte ens se dem innan jag bara spydde eller önskade att jag kunde slå honom i huvudet med varenda plastflaska.

Höjden av oförskämdhet och irritation serverades till lunch när jag redan genomlidit åtta timmars värkar. Då glider Johan in med sin matbricka: pannbiff och potatis, sallad och pärondricka. Han sätter sig bredvid mig, frågar först om jag vill ha min strömmingslåda som jag beställt innan frukost nu eller lite senare och sen börjar han äta. Jag har aldrig blivit så provocerad. Hur kan en människa äta pannbiff när den han älskar lider? Jag hatar pannbiff. Min strömmingslåda har jag förresten fortfarande inte hämtat ut. Både Johan och mamma blev utskickade. En underläkare kom på min befallning för att ge mig ryggbedövning. Med all respekt för läkarkåren men killen såg ut som en finnig amatörpraktikant. Jag blev blyg och försökte dölja det jag kunde. Min första fråga till honom var: Har du gjort det här förr? Förmodligen var det fel öppningsreplik för killen satte sprutan fel och skyllde på min tajta ryggrad. Nästa gång han satte den rätt lyckades han bara bedöva höger sida vilket innebar att jag nu bara blev påkörd av ett tåg på vänster sida och var smärtfri på höger. Min ena halva hade semester medan den andra höll på att gå sönder. Vid det här laget hade jag öppnat mig 6 cm.

Jag klev ner, tog värkarna på en pilatesboll, längtade till pallen, satt fast med allehanda vätskedropp, penicillindropp, ctg-sladdar och annat när de plötsligt, precis när jag återvänder till livet och börjar se ljuset, upptäcker att bebisens hjärtljud dippar. Pappan kallas in, mormor gråter och jag fattar ingenting. När mamman som visat sig vara en riktig liten mes börjar hantera smärtan orkar bebisen inte med värkarna. Då bestämmer sig personalen för akut kejsarsnitt. Jag har nog aldrig känt mig så blåst på konfekten. Besvikelsens tårar rann längs kinderna. Jag kände mig fullkomligt misslyckad. Fyra centimeter kvar, en snabb slutspurt och jag hade fått föda naturligt. Nu fick jag två förlossningar i en. Både vanlig, vaginal förlossning med värkarbete och ett akut kejsarsnitt.

Det finns inte mycket att säga om snittet. Snabbt fördes jag några våningar ner. Ett helt gäng rymdklädda människor drog, klämde och hälsade. Gudrun Abascal pussade på min panna och viskade uppmuntrande. En spinalbedövning och sen skakades jag fram och tillbaka och plötsligt ett starkt, skärande bebisskrik som väckte mig ur min ynkedom. En blodig, tunn liten varelse passerade mig och fördes bort till sin pappa som klippte navelsträngen.

Inte var den vacker, var min första tanke. Sen kom hon tillbaka till mamma.

Tittade med stora, nyfikna ögon. Jag grät. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Den här lilla sockerloppan hade jag älskat långt innan när hon bara var ett frö i magen. Nu tycker jag att hon är vackrast på jorden trots att min bebis inte påminner ett smack om blöjreklamens bulliga blåögda bebisar. Men hon är min och hon är bäst och hon är värd varenda värk. (Har man hört den förrut? Låter som en klyscha men det är sant.)

Lycka till alla ni som väntar och Grattis till alla er som fått bebisar – på ett eller annat sätt!

Läs mer: ”Vad är en naturlig förlossning”

”Jag är glad att jag födde naturligt”

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelVad är en naturlig förlossning?
Nästa artikel”Jag är glad att jag födde naturligt”
DELA