Vissa barn gråter stilla när de lär de blir besvikna eller inte kan få leksaken att fungera som den ska, men krigarna skriker högt och kastar iväg den långt bort eller sparkar till den. De kommer ofta att göra på samma sätt långt upp i vuxen ålder och det lönar sig inte att försöka ändra på dem. Vi vet inte så mycket om varför de blir sådana, men vi vet att det ofta är slitsamt att vara funtad på det viset. Det kräver massor av energi och gör förhållandet till andra människor komplicerat.

Om vi bortser från krigarna härstammar vår aggressivitet – det vill säga irritation, vrede, raseri och hat – från olika källor. Ångest är en av dessa källor. Ångest för övermakten, ångest för att bli övergiven, ångest för att dö. Skuld ger ofta aggressivt beteende. När vi inte längre kan bära skuldkänslan och självkritiken, börjar vi kritisera andra och lägga skulden på dem.

Men den vanligaste källan till aggressivitet är nog vår upplevelse av att inte vara så viktiga för våra närmaste som vi helst skulle vilja vara.

Att känna sig viktig
Behovet att känna att vi är viktiga och uppskattade av dem vi älskar och håller av är djupt allmänmänskligt, och denna känsla är själva grunden för vår självkänsla.

I en familj händer det oundvikligen att kommunikationen då och då blockeras. Vi uttrycker oss oklart och känner oss missförstådda. Vi upplever saker så olika och tänker så olika att det kan vara Vi förmår inte vara närvarande och den andra känner sig övergiven eller avvisad. Så skulle vi kunna fortsatta, för det finns otaliga saker som för en tid blockerar kontakten och gör oss ensamma.

 
När det sker mister vi samtidigt känslan av att vara viktiga för vår partner eller för våra föräldrar – kanske bara delvis och för en kort stund, men andra gånger är det nästan som om någon ryckt undan mattan under oss…

 
Läs fortsättningen på texten från Jesper Juul här

Vad tyckte du om artikeln?