Föreställ er att ni som föräldrapar blir erbjudna rådgivning därför att ert barn har råkat i svårigheter. Det kan vara av en medarbetare vid skolhälsovården. En handläggare på socialförvaltningen, en läkare eller en psykolog.
Vad behöver vi veta?
Det första ni måste veta är också det svåraste: När ert barn har fått ett eller flera symtom beror det nästan alltid på att det är något i er familj som saknas eller inte fungerar som det ska för att alla ska ha det så bra som möjligt.
Det kan finnas destruktiva element i er relation som ingen tidigare har lagt märke till, eller det kan saknas en eller flera viktiga aspekter. Barn är alltid väldigt mycket känsligare för dessa saker än vi vuxna. Ofta handlar det dock om något som den ena av er, eller kanske båda två, egentligen redan vet.
Kanske har du själv som mamma känt dig lite oroad av din mans något hårdhänta sätt att leka med barnen, men du har ursäktat honom eftersom du vet att han menar väl.
Kanske har du också saknat mer av gemenskap i familjen men tagit dig samman och hållit ut, eftersom det har varit svårt att se någon annan möjlighet.
Kanske har er sons uppförande också gjort er en smula oroliga några gånger, men ni har slagit bort oron för att ni älskar honom och vet att han är en bra pojke i grund och botten. Pojkar är ju sådana i den åldern, har ni kanske tänkt – och förbisett något väsentligt.
Hon är väl stor nog att sysselsätta sig själv, har ni kanske sagt och förbisett att hon isolerat sig mer än vad som är nyttigt. Eller också är det helt enkelt en chock för er att det finns andra som tycker att det är något galet med ert barn.
Det kan väl inte alltid vara föräldrarnas fel?
Svaret beror på vad ni menar med frågan. Om ni frågar om föräldrarna alltid är de viktigaste personerna i ett barns liv då är svaret JA. I den meningen är vi som föräldrar alltid medskyldiga.
Ända tills våra barn kommit upp i tretton- till femtonårsåldern har vi mycket större inflytande än andra på hur de mår. Det är ett faktum och vi försöker alla att klara av detta jätteansvar på ett så samvetsgrant och kärleksfullt sätt som möjligt. Men hur stark vår kärlek och ansvarskänsla än är lyckas vi ändå inte alltid.
Det viktigaste är att era barns fortsatta utveckling är ert ansvar. Ett ansvar som ni förhoppningsvis får kompetent stöd och inspiration till, men som ändå är ert. Inte av moraliska skäl utan helt enkelt för att inga andra människor har ett så stort inflytande på sina barns liv som föräldrarna.
Det finns inga perfekta föräldrar! Det finns inte ens några nästan perfekta föräldrar!
Om ni frågar om det inte kan bero på dåliga lärare, dåliga kamrater eller tendenser i tiden blir svaret: Jo, det finns många olyckliga tendenser i tiden, och det finns oskickliga lärare (liksom det finns oskickliga målare, bilmekaniker, bönder, läkare, psykologer och föräldrar), men deras inflytande är aldrig lika stort som ert.
Låt oss ta ett konkret exempel. Om ett barn blir mobbat i skolan, så betyder kamraterna som mobbar och lärarna som tillåter att det sker naturligtvis mycket. MEN – ja, det är ett stort men – barn blir bara offer för mobbning om de saknar självkänsla. Självkänsla och självförtroende är sådant som vi grundlägger hos barnen i familjen.
Lärare och andra pedagoger är helt enkelt inte betydelsefulla nog för att kunna bygga upp ett barns självförtroende och inte heller för att bryta ner det. Det sistnämnda kan de medverka till, men bara om det fanns en ”svag punkt” från början.
Så om ett barn blir mobbat i förskolan/skolan fordras det en stor insats på två fronter:
1. I familjen, där man på allvar måste försöka förstå varför barnet har dålig självkänsla.
2. I skolan, där man måste försöka sätta stopp för de andra barnens misshandel och mobilisera det tysta och passiva flertalet.
Men föräldrarnas insats i familjen är avgjort viktigast och utan den går det inte att komma någonvart överhuvudtaget. Det är självfallet trevligast att känna sig så betydelsefull när det går bra för barnen. Men det är mycket nödvändigare att ni tar ansvar för er betydelsefulla roll när det inte går så bra.
Ilskan och besvikelsen
När ni får veta att ert barn är ett ”problembarn” är det naturligt och sunt att ni blir arga och ledsna. Det är också helt begripligt om er vrede och besvikelse först tar sig uttryck i att ni säger exempelvis: ”Inte att undra på med en sådan klassföreståndare! Han kan ju inte alls hålla ordning på ungarna.” Eller: ”Om ni inte kan hantera pojken, är det ert problem! Hemma lar vi inga problem!” Men alltså bara till en början.
På lång sikt är det alltför enkelt att skjuta ifrån sig ansvaret på detta sätt. Det är möjligt att det lättar skuldkänslan en smula för en kort tid, men det ger inte ert barn färre problem.
Det tar tid att bearbeta vreden och besvikelsen. Använd den tiden till att tala med varandra, med familjen, med vänner och med er rådgivare. Först när denna fas är förbi kommer ni att vara i stånd att samarbeta med rådgivaren om olika lösningar. Om er rådgivare sedan inom loppet av en halvtimme både presenterar er för ett nytt problem i er familj och kräver att ni tar ställning till tänkbara lösningar. Då måste ni kräva att få mer tid på er.(Det vill säga minst en vecka och ett nytt samtal.)
Vem ger oss råd?
Rådgivarnas yrkesbakgrund kan vara högst skiftande. De kan vara kuratorer, psykologer, läkare och så vidare. Ofta handlar det om mycket varmhjärtade och engagerade personer som känner mycket starkt för sitt arbete. Rådgivare har olika typer av specialkunskaper. Vissa kan mycket om lagar och bestämmelser, några om undervisning, andra om barns utveckling och så vidare. De är alla ett slags experter inom sitt eget område. Även om de alltså är experter, är det viktigt att komma ihåg att de inte självklart begriper sig på just er och er familj.
Trots att ni liknar många andra familjer är ni också mycket olika alla andra. Alla familjer är mycket olika, så ni är tvungna att hjälpa er rådgivare att lära känna er familj om det ska kunna komma något bra ut av samarbetet. Innan er rådgivare har fått möjlighet att lära känna er, kommer han att lägga fram synpunkter och förslag som ni kanske tycker är helt åt skogen, men det är viktigt att ni inte avskedar honom ”på grått papper” av den anledningen. Berätta i stället för honom varför ni inte gillar förslaget eller varför ni tycker att hans frågor är dumma eller fel ställda. Ju mer öppna ni vågar vara, desto bättre hjälp får ni.
Rådgivare är också människor
Rådgivare är också helt vanliga människor bakom sin yrkesroll. Det betyder att de liksom ni är färgade av vissa bestämda värderingar, erfarenheter och för- domar. Ni riskerar alltså att träffa på rådgivare som ni inte bara känner er dåligt behandlade av utan som faktiskt behandlar er illa – och vad ska man göra då? Först och främst ska ni säga ifrån till rådgivaren att ni inte gillar hans sätt att behandla er på.
Till exempel: ”Jag tycker att du låter överlägsen när du talar med oss.” ”Jag tycker inte om att bli kritiserad hela tiden – som om jag inte skulle vilja mitt eget barns bästa!” ”Vi vill att du lyssnar bättre på vad vi säger.”
Det innebär inte att ni får bra behandling bara när ni blir ”strukna medhårs”. Det är en del av rådgivarens svåra arbete att säga saker till er som inte är trevliga att höra. Det är hans jobb att visa er saker i er familj som inte är roliga att få syn på.
Ni måste alltså lyssna när han säger er en del sanningar, men ni behöver inte finna er i att han gör det på ett obehagligt sätt.
Rådgivare kan ibland bli obehagliga när de mest av allt försöker vara vänliga. De håller tillbaka sin irritation, osäkerhet och fördomsfullhet i avsikt att vara hänsynsfulla och vet inte att det får precis motsatt effekt.
Båda parter har krav på att bli tagna på allvar men kom ihåg: Att bli tagen på allvar är inte detsamma som att få rätt!
Ni måste alltså vara beredda på
• att få reda på saker som kan göra ont
• att det blir nödvändigt att förändra ett och annat i er familj
• att ni kan bli förvirrade, arga och ledsna av samtalen
• att ni måste lära er nya saker som är bättre för familjen än de gamla
• att en främmande människa ”blandar sig i” sådant som ni är vana att betrakta som privat
• att det ibland inte räcker att ni älskar era barn över allt annat på jorden
• att ansvaret till slut alltid är ert – inte rådgivarens.
Men ni behöver inte finna er i
• att bli bemötta på ett överlägset sätt
• att bli kritiserade
• att beslut fattas över huvudet på er
• att bli manipulerade
• att bli misstänkliggjorda
• att er rådgivare inte kan samarbeta.
Om ni känner er illa behandlade och inte uppnår något genom att säga det till rådgivaren, kan ni be att få byta till någon annan. Det är bättre att be att få en ny än att racka ner på den gamla. Ibland kan rådgivaren visa sig vara en människa som det bara inte stämmer med. Precis som det inte finns perfekta föräldrar finns det inte heller perfekta rådgivare.
Det viktigaste är att minnas att er rådgivare i mycket hög grad är beroende av er hjälp om han ska kunna göra ett gott arbete tillsammans med er. Han har lika stort behov av er hjälp som ni av hans – och lätt är det aldrig.
Det kommer att finnas stunder då ni tycker att han är en konstig människa, och det kommer ögonblick då han tycker att er familj är den mest motsträviga som han någonsin mött. Så är det ofta – utan konflikter och motsättningar går det inte. Det är närmast oundvikligt när det handlar om det dyrbaraste vi har – vår familj och våra barn.
Barnet är aldrig problemet
När ert barn får ett symtom som är tillräckligt tydligt för att omgivningen ska lägga märke till det kan man likna det vid en varningsflagga. När ni eller andra har sett flaggan och kontakten med rådgivaren har inletts är det bortkastad tid att diskutera flaggan/symtomet. Det är aldrig problemet.
Det verkliga problemet finns någonstans i barnets omedelbara omgivning. Det kan ofta krävas mycket fantasi och lång tid att hitta det, men att tala om barnet är dåligt använd tid. Det är för övrigt också mycket obehagligt för barnet och kan i värsta fall göra problemet värre. Så kom ihåg: Det är aldrig barnets problem eller fel – det är alltid de vuxnas ansvar.
Vi lever i en tid då kravet på både föräldrar och barn att vara ”välfungerande” och att lyckas är starkare än någonsin. Inte så sällan blir barn problematiserade på grund av den rådande kulturen i förskolan eller skolan eller bristande kompetens hos de anställda, och det ska naturligtvis varken barn eller föräldrar finna sig i.
Det händer inte så sällan att ”systemet” råkar in i självsvängning och därför är det helt avgörande att föräldrarna kämpar för att behålla ansvaret och beslutsrätten.
Jag önskar er lycka till med samarbetet med er rådgivare och hoppas att det kommer att bli framgångsrikt.