– Direkt kunde jag se två fostervattenssäckar. Och läkaren bekräftade det. Det var två där inne. Två pyttesmå hjärtan som bankade!

Läs också: Drogar vi våra barn?

Anette och Kristoffer hade önskat sig fler barn länge, och också varit med om missfall flera veckor in i graviditeten. Nu var provrör lösningen. Anette blir 39 år i år och de tänkte att detta var sista chansen.

– Vi hade bestämt oss. Man måste ha någon bortre gräns och för oss var första ivf-försöket också det sista. Oavsett hur det gick, berättar Anette.

Samma dag som äggen togs ut skulle de ta ställning till om det skulle sättas in ett eller två ägg.
– Det var svårt. Men vi bestämde oss för två, säger hon.

På väg hem från kliniken mådde hon inte bra och kräktes av medicinerna. I baksätet satt sonen, tre år och undrade varför mamma var så dålig. Då kändes tanken på att det kunde bli tvillingar helt ohållbar. Jag ångrade helt vårt val då, säger Anette.

Hon ångrade sig så mycket att hon nästa morgon ringde kliniken och berättade att hon hade ångrat sig och bara vile sätta in ett ägg. Efteråt kände hon sig väldigt lättad.

När dagen för insättning av ägget kom satt hon på bussen då läkaren ringde. Han berättade att bara två av äggen var tillräckligt bra att sättas in. Och att han rekommenderade att därför sätta in båda. Chanserna för att ägget som inte blev insatt skulle överleva nedfrysning var nämligen liten.

– Han övertalade mig att gå med på två, och sa att chansen för tvillingar var liten. Och om det skulle bli så skulle vi nog tycka om båda, säger Anette.

Direkt efter ringde hon Kristoffer, och han höll med. Då ökade i alla fall chanserna för att över huvud taget bli gravida.

Läs mer: När nummer två inte kommer

Nervpirrande väntan
Äggen sattes in och det var bara att vänta. Graviditetssymptomen lät inte vänta på sig och behån blev snabbt för liten.

– Jag tänkte att det kanske var medicinerna som gjorde det, men Kristoffer sa att han trodde det var två därinne. Jag avfärdade det, kanske mest för att överbevisa mig själv, berättar hon.

Äntligen närmade det sig tid för testning. Och när hon vaknade mitt i natten på testdagen var det lika bra att köra. Klockan var tre på natten och hon väckte Kristoffer för att berätta nyheten.

– Jag har varit väldigt nykter hela tiden så jag tänkte att ok, nu är vi ett steg vidare i processen, säger hon.

Anette och Kristoffer har valt att vara öppna om processen från början och kunde därför dela det glada budskapet med alla som väntade tillsammans med dem i spänning.

– Det var väldigt befriande. Alla var glada!

Så var det bara att vänta på nästa milstolpe. Ultraljud i vecka 8. Under tiden kom illamåendet. Kristoffer framhärdade: det var två därinnen, men Anette slog bort det.

– Dagen för ultraljudet berättade vi för vår son, Fredrik. Vi sa att vi trodde det skulle gå bra och att han skulle bli storebror till en baby. Fredrik har nämligen tidigare upplevt att få besked om syskon på väg som inte kom.

Detta hade jag aldrig trott skulle hända mig
Cirka sju och en halv vecka gravid var det dags för en första tid med ultraljud. Och Anette var nervös.

– Jag kommer ihåg att jag tänkte: hoppas bara det är liv. Jag vet att det är möjligt att ha graviditetssymptom utan att fostret lever så jag hoppades verkligen få se hjärtat slå. Då är ju chanserna stora för att det ska gå bra. Men det var nervöst att ligga där och vänta på att få veta vilken riktning livet skulle ta, säger hon.

För med beslutet om att detta var sista chansen var det verkligen vinna eller försvinna. Tanken om det var en eller två var inte det viktigaste där och då.

– Meddetsamma kunde jag se två fostervattenssäckar. Och läkaren bekräftade det. Det var två därinne. Två pyttesmå bankande hjärtan! Säger Anette.

Det var många tankar och känslor som bubblade upp till ytan.
– Det första jag tänkte var, oj – nu får vi lite att göra. Jag var lättad över att det hade gått bra och tänkte – Gud så härligt att livet har fler överraskningar åt oss, berättar Anette.

Hon låg helt stilla i läkarstolen ,men det kom några tårar.
– Det var en blandning av att vara lättad och lycklig, och att se framför mig hur kämpigt det kommer att bli de första åren. Jag kommer ihåg att jag sa: Detta hade jag aldrig trott skulle hända mig, säger hon.

Läkaren uppskattade de små embryona att vara 1,07och 1,08 stora och sa att de såg bra ut.

– Han sa: Här har du fått full pott! Och förklarade att det är 95 procents chans för att det ska gå bra när man har sett hjärtat – hjärtana (!) banka, säger Anette.

Du ska bli far till två
Kristoffer hade inte haft möjlighet att vara med på ultraljuden och nu fick han ett telefonsamtal han inte kommer att glömma.

– Jag var spänd på vad han skulle säga och ringde honom direkt när jag kommit tillbaka till bilen. Du ska bli pappa till två, sa jag, berättar hon.

Kristoffer var lite överraskad först även om det var han som hade störst misstankar om tvillingar.

– Han sa: ”Å herregud”. Men lyckligtvis tog det bara några sekunder innan han sa: ”Å så härligt! Wow! Det blir bra!” Det var skönt att han var så positiv, säger Anette.

Anette kan berätta att alla har varit odelat positiva till nyheten om att det är två.

– Mamma svarade med: ”Nu måste jag ta mig en tur ner till stan och köpa garn!”, berättar hon.

Berättade det för storebror
Anette hämtade Fredrik på dagis som vanligt och det var först när även Kristoffer var hemma de berättade nyheten om att det var tvillingar.

– Han blev väldigt glad och hoppade upp och ner. Sen blev han allvarlig och sa att han ville att det skulle vara flickor, ler Anette.

Hon är glad att det inte varit så mycket kommentarer av typen: ”Oj, vad ni kommer få mycket att göra”.

– Jag är förberedd på att det kommer att bli lite stressigt. Men jag tänker mest på att vi ska få till en bra plan för Fredrik så att han inte känner sig åtsidosatt när de två små kommer, säger hon.

Den praktiska aspekten kring det hela har fått en del uppmärksamhet.

– Kristoffer var på nätet och kollade in större familjbilar redan samma kväll! Ler Anette.

Tankar om framtiden
Det är bara en dryg vecka sedan ultraljudet och blicken vilar försiktigt på horisonten. Beräknad förlossning är i maj. Det är alltså några veckor kvar…

– Jag vet inte helt vad jag kan förvänta mig. Jag räknar med att jag kommer att bli stor och att det blir tyngre. Och jag kommer nog gå på föräldraledighet tidigare. Det ska bli skönt. Och det blir spännande att uppleva hur det blir med två som sparkar i magen samtidigt! Säger hon upprymt.

Men annars är tankarna på att ta en dag i taget, se hur det år och ta saker och ting efterhand som de dyker upp.

– Kristoffer sa: VI kommer nog igenom detta också, ler Anette.

Tvillinggraviditeter räknas som riskgraviditet och Anettes ålder spelar också in.

– Jag har sagt att jag vill ta alla tester jag kan få. Så det blir nytt ultraljud i vecka 12 och fostervattensprov av båda. Jag tror och hoppas att allt är bra, och chanserna är goda eftersom vi har sett hjärtana slå, men jag tror det är sunt att ha i bakhuvudet att oväntade saker kan dyka upp, säger hon.

Tre hjärtan som bankar
Familjen på tre vänjer sig gradvis vid tanken om att de snart blir fem.

– Igår kväll satt vi tillsammans alla tre, och jag sa till Fredrik: Inutir mig är det tre hjärtan som bankar. Kristoffer sa: Va? Jag log och sa: ja, mitt och båda bebisarnas. Han pustade lättad ut och sa: Jag undrade om det var något du inte hade berättat, ler Anette.

Läs mer: Sverige världsledande på IVF

Fotnot: Namnen på Anette och familjen är påhittade eftersom de önskar vara anonyma tills de vet att allt går bra.

 

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelDrogar vi våra barn?
Nästa artikelPlötslig spädbarnsdöd ökar igen
DELA