- Varför skulle man adoptera just svenska barn? Det luktar nästan lite rasism, säger Birgitta Forsman vetenskapsteoretiker och docent i forskningsetik vid Lunds universitet.

Forsman kallar kristdemokratiska Gunilla Gomérs förslag för ”helt huvudlöst”.

Gomér uttalades sig tidigare i veckan om att man skulle förmå de svenska kvinnor som tänkt göra abort att föda barnet och adoptera inom landet. Sedan dess har sverigedemokraterna ställt sig positiva till idén.

– Aborträtten är viktig att slå vakt om, och det är inte roligt för barn att födas oönskade. Ska kvinnor börja föda barn för att adoptera bort blir de surrogatmödrar, och det är ju något som KD inte direkt gillar i vanliga fall, säger Forsman.

Forsman pekar på att överbefolkningen i världen är ett av samtidens största och mest grundläggande problem. På bara några decennier har befolkningen fördubblats och är nu mellan sex och sju miljarder människor. Merparten av dessa lever eländiga liv.

– Se i stället till att de människor som redan finns på jorden får en acceptabel tillvaro. Och använd inte människor som brickor i ett spel, säger Birgitta Forsman.

Och det är fler som reagerar på Gomérs uttalande:

Sandra Johanis, adopterad från Sri Lanka:

– Oj, vad beklagligt! Det är uppenbart att Gunilla Gomér inte alls är insatt i hur en adoption påverkar. Föräldrarna som måste adoptera bort sitt barn, de som adopterar och för att inte tala om den som blir adopterad. Som utlandsadopterad, och en av alla dessa ”importerade” barn, så vet jag inte om jag skulle kunna leva med vissheten att en mamma i Sverige, ett land med god ekonomi, skulle lämna bort mig. Att dessutom veta att vem som helst skulle kunna vara min mamma, skulle nog göra mig lite smått tokig, den ständiga undran skulle aldrig komma till ro, säger journalisten Sandra Johanis.

Varken för den adopterade, eller de adoptivföräldrarna, eller den biologiska mamman. För det blir ju ytterligare en problematik, hur öppen ska man vara med informationen? Ska du ha rätt att få reda på vem som är din biologiska mamma efter ett antal år, eller veta det hela tiden? I vissa fall, skulle det säkerligen fungera utmärkt, men hur många adopterade är det inte redan i dag som far illa, som lider av ovissheten, en saknad som är diffus och känslan av att vara bortvald. 

Men sedan så finns ju alltid frågan, på hur mycket barnets perspektiv egentligen vägs in i adoptionsdebatten, vilka effekter det får i det långa loppet och om människor verkligen förstår hur mycket det påverkar en som individ!

Sandra Johanis är journalist och bor i Malmö

 

Stefan Bergmark, pappa till ett utländskt adopterat barn:

– Talar man om ”import” i samband med utländsk adoption så har man redan där diskvalificerat sig för debatten. Gunilla Gomér har visserligen rätt i att inhemsk adoption är krångligt i Sverige och att barnets bästa inte alltid sätts i första rum men hon vill ju försvåra abort, helst förbjuda, abort och har en helt annan agenda.

– Det finns miljontals barn i världen som saknar föräldrar och att förenkla processen, för utlands- eller inhemsk adoption, vore väl bra.

Det generella adoptionsbidraget skulle exempelvis kunna bli inkomstprövat. Idag är det mest fråga om barnlösa, välbeställda äldre medelålderspar som adopterar. Men kvinnans rätt att bestämma över sin kropp är inte något vi ska blanda in i den diskussionen.

Stefan Bergmark är journalist och bosatt i Södra Innerstan i Malmö. Han och hans fru har två hemmagjorda barn, som de kallar det, och en adopterad. Minstingen var fem månader gammal när familjen 2006 hämtade henne från ett barnhem i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

 

Linda Gadeborg Brändström,  har adopterat från Kina:

För det första, inhemsk adoption FINNS den är bara mycket mycket ovanlig. Och som jag ser det ingenting att eftersträva. Varför ska en kvinna gå i nio månader och må dåligt både fysiskt och psykiskt för att sedan adoptera bort sitt barn för att det ska se bra ut i statistiken? Vill man minska antalet aborter kanske man bör fundera på andra alternativ (mer sexualundervisning tex).

Att adoptera, eller adopteras bort är en stor ”grej”, som bland annat inneburit minst en separation för barnet. Att adopteras bort är antagligen aldrig en bra lösning. Men att adopteras bort inom sitt eget land, kanske tom sin egen stad? Är det rätt mot barnet, mot kvinnan som haft barnet i sin mage i 9 månader, eller de blivande föräldrarna? Att gå på stan som någon av dessa parter och känna att ”det där kanske är kvinnan som övergav mig/gav oss vårt barn” eller ”är det där mitt barn?”.

För mig, som mamma genom adoption, känns det helt makalöst att det ens läggs ett sådant förslag. Det känns som en kränkning. Jag som har ett ”importerat” barn skulle det då göra mitt barn till ett ”sämre” barn bara för att han är importerad istället för en ”inhemsk bebis”?

Jag kan hålla med om att abort inte ska användas som preventivmedel men att tvinga någon att gå igenom en graviditet för att ”vi” ska få barn som har samma hudfärg som oss vilket det faktiskt handlar om, eller som det står för att få ner statistiken, nej där borde gränsen ha dragits för länge sedan. Att år 2011 komma med ett sådant förslag är ju rent idiotiskt. Och är det verkligen bättre att födas som oönskad än att inte födas alls? Det tror inte jag.

Det var svårt att skriva om detta, det är mycket känslor som bubblar, jag blir arg och ledsen på samma gång. Och hoppas VERKLIGEN att detta är ett skämt.

Linda Gadeborg Brändström bor i Umeå och har en son som är adopterad från Kina.

 

 Adoption ska ersätta aborter enligt politikerförslag

”Svenska barn kommer att vara efterfrågade” – kommentar från Sverigedemokraterna

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelSvenska barn efterfrågade
Nästa artikelTusentals kvinnor lider av foglossning i onödan – forskare kritisk.
DELA