”På samma sätt som det borde vara upp till var och en vem man vill älska eller leva med så borde det vara och kännas fritt att skapa familjer utifrån andra grunder än kärleksrelationer.” Det skriver veckans debattör Andie Nordgren.
Är det viktigt att barn kommer till i en kärleksrelation? Jag fyller 26 i år och tanken på att skaffa barn har hunnit slå mig både en och två gånger. Det verkar roligt att hjälpa en ny människa in i världen, men också komplicerat och ansvarstyngt. Komplexiteten handlar mest om att jag inte lever i ett monogamt parförhållande. Det gör att det inte är självklart för mig att jag och någon kille ska bilda mamma-pappa-barnfamilj tillsammans.
 
Jag och många i min bekantskapskrets har i stället börjat prata om att bilda familj helt utan grund i en kärleksrelation. Folk vill skaffa barn med vänner, kollektivkamrater eller spermadonator. Gemensamt för alla är att de vill skapa en kärleksfull och bra uppväxt för sina barn, utan att grunda den på föräldrarnas romantiska kärlek till varandra.
 
Samhället börjar så smått fundera på att stödja andra familjeformer än mamma plus pappa, men tanken på att ett barns föräldrar inte måste vara kära och ligga med varandra verkar ännu vara för ny.
 
En vän berättar att han ska bli förälder, tillsammans med två kvinnor. Själv har han ingen kärleksrelation till någon av dem, men de ska alla tre bli föräldrar tillsammans. Det som är mest intressant i berättelsen är hur hans mamma reagerade på nyheten. Hon blev smått bestört över tanken på att ett barn skulle bli berövat detta att växa upp med två biologiska föräldrar som är ihop. Men är den bästa föräldern verkligen en biologisk förälder som har en kärleksrelation till den andra biologiska föräldern? Vad innebär en sådan inställning? 
 
Problemet med att se det som självklart att barns familjer ska byggas på en vuxen kärleksrelation är att det blandar ihop två typer av kärlek. Om vi tänker oss att barn måste komma till i kärleksrelationer så handlar plötsligt debatten om barns levnadsvillkor och tillkomst inte bara om vad ett barn behöver utan också om vilka kärleksrelationer som är acceptabla. Frågor blir sammantrasslade till att handla både om barnen och föräldrarnas relation utan att det är tydligt vilken del av frågan någon argumenterar utifrån. Äktenskapet mellan man och kvinna ska ges en särskild plats och ensamrätt på namnet äktenskap anser vissa, eftersom det är det ”naturliga” sättet för barn att komma till. Men barn har ju kommit till på alla möjliga andra vis genom tiderna och växt upp både med och utan sina biologiska föräldrar. Att föräldrarna är gifta med varandra när barnet föds garanterar ju dessutom inte att de fortsätter vara det.
 
På samma sätt som det borde vara upp till var och en vem man vill älska eller leva med så borde det vara och kännas fritt att skapa familjer utifrån andra grunder än kärleksrelationer. Jag tänker i en sorts parallell att när vi idag kan ha sex både utan kärlek om vi vill och utan att det blir barn varje gång, så kanske tiden är mogen för att vi ska kunna skaffa barn både utan att ha sex (till exempel genom inseminering) och utan att det är en kärleksrelation inblandad (t ex i föräldra-allianser mellan vuxna som inte är ihop eller gifta).
 
Jag önskar att när jag får barn så har jag och andra frihet att skapa det kärleksfulla sammanhang som vi tror blir bäst för våra barn, utan krav på att vi måste vara kära i varandra för att räknas som en familj. Om det var så i dag skulle mina tankar kring barn kännas mindre komplicerade och mer förväntansfullt nyfikna.  
 
/Andie Nordgren
  
Andie Nordgren bor i nörd-kollektiv i nordöstra London där hon arbetar med reactive music-plattformen RjDj. Hennes familj är en underbar samling människor spridda över halva världen.
 
 
 
Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelLadda upp dina bästa filmklipp!
Nästa artikelNär separationsångesten inte går över
DELA