”Ett tag stannade det upp och det dröjde cirka 40 minuter mellan värkarna. Jag minns inte exakt, och det tyder ju också på att allt var hanterbart, vi hade inte börjat föra bok ännu. Framåt midnatt bad jag min man anteckna intervallen. Nu kändes det mer och trycket var framåt istället för bakåt. Maken undrade om vi inte skulle ringa till förlossningen. Eftersom jag visste att de ändå skulle be oss vänta tills det var 3-4 värkar på 10 minuter och att de var regelbundna så fann jag ingen anledning. När så skedde ringde min man. Barnmorska Catharina föreslog då att vi skulle tappa upp ett bad.
Det kändes bra att ligga i badet, kroppen kunde slappna av och jag kunde fortfarande möta värkarna helt OK med hjälp av andningen. När allt varit regelbundet i 30 minuter kände jag absolut att jag ville åka, vi har trots allt 20 minuter till BB och vi skulle dessutom hinna lämna hunden hos svärmor. Maken ringde igen och då sa Catharina ”hon har ju inte legat så himla länge i badet”…men visst bada ni klart och kom sedan in. När han lagt på luren packade han fram allt som var förberett, riggade huset och bilen –nu ville jag in..”
Det kändes bra att ligga i badet, kroppen kunde slappna av och jag kunde fortfarande möta värkarna helt OK med hjälp av andningen. När allt varit regelbundet i 30 minuter kände jag absolut att jag ville åka, vi har trots allt 20 minuter till BB och vi skulle dessutom hinna lämna hunden hos svärmor. Maken ringde igen och då sa Catharina ”hon har ju inte legat så himla länge i badet”…men visst bada ni klart och kom sedan in. När han lagt på luren packade han fram allt som var förberett, riggade huset och bilen –nu ville jag in..”