Tofsarna

Fånga dina ögonblick!Jag antar att jag borde ha glatt mig åt att jag kunde se dem över huvud taget, långsynt som jag har blivit, men när jag skulle tvätta mig i ansiktet och upptäckte hårtofsarna på mina öron blev jag chockerad.

Lokatterna i Vasastan

På vägen hem från lekplatsen på Hälsingehöjden stannar vi till hos lokatterna, som också de håller till uppe på kullen. Korvas pratar med djuren, smeker dem över nos och öron och ställer frågor till mig om deras situation.

Varmkorv(as)

Vi sitter i en stekhet buss på väg tillbaka från pappas landställe i Roslagen. Folk stönar av värmen, och en person bredvid oss har just varit nere (ja, nere, man har visst börjat köra med dubbeldäckare mellan Norrtälje och Stockholm) hos chauffören och bett honom sätta på ventilationen.

En avbruten snabbspolning

Jag var trött och frånvarande i tankarna, så när Korvas sa att hon ville titta på film efter middagen tyckte jag bara att det var skönt.

Två steg från oberoende

Vi tuffar fram i vår lilla båt på väg mot landet. Solen gassar och känslan av lugn börjar rota sig i kroppen nu, efter bara några minuters färd. Det händer någonting så fort man har klivit av den trånga, svettiga bussen och hoppat ner i båten. Då börjar ledigheten.

En vass penna och En äkta rock’n’roller

Med rock'n'roll-karriären i bagaget skriver Daniel om allt mellan himmel och jord utifrån sin roll som storstadsfarsa. Och vem vet, kanske kommer dessa reflektioner kring föräldrarollen ha en touch av livekonsert, turnébakfylla, utebliva gage och hangarounds.

Många korvar i elden

Om man har fått ett barn brukar det inte dröja länge innan frågan om man inte ska skaffa ett till kommer.

Långsamhetens lov

Min dotter balanserar på en stensarg som avgränsar rabatten utanför en fastighet på Vanadisvägen. Vi har inte bråttom någonstans, så hon får balansera bäst hon vill, försiktigt sätta den ena foten framför den andra.

Samtal om döden

Vi promenerade mot Karolinska sjukhuset, Korvas och jag, där vi skulle ta en buss för att åka och hälsa på min syster. När vi kom i höjd med Norra kyrkogården berättade jag att min mamma låg begravd där och att alla stenar man såg var resta till minne av människor som hade dött.

Historiska sopor

”Blir det sorgligt nu?” frågade Lisa i hallen, just som jag var i färd med att gå ner till grovsoprummet med vad som tidigare tjänstgjort som Korvas skötbord.