Jakten på kvalitet

Det var strax läggdags för min dotter när vi satte oss vid köksbordet för att vika pappersfigurer. Korvas älskar det, även om hon inte viker så mycket själv utan ritar och färglägger de figurer hon har beställt av mig.

Samtal om döden

Vi promenerade mot Karolinska sjukhuset, Korvas och jag, där vi skulle ta en buss för att åka och hälsa på min syster. När vi kom i höjd med Norra kyrkogården berättade jag att min mamma låg begravd där och att alla stenar man såg var resta till minne av människor som hade dött.

Pappa under klänningen

Vi var länge restriktiva med att låta Korvas bära klänning. Inte för att vi tycker att klänning som klädesplagg är fult eller så, utan för att det är ett plagg som är avsett för bara flickor.  

Ett liv som hund

Fånga dina ögonblick! Att ha en treåring är lite som att ha en hund, brukar jag tänka. Speciellt en halvtimme efter att jag har dammsugit brukar jag tänka på det, eftersom golvet redan då har hunnit täckas av ett nytt lager av smulor och små papperslappar, som om en rastlös hund hade dragit fram.

Lokatterna i Vasastan

På vägen hem från lekplatsen på Hälsingehöjden stannar vi till hos lokatterna, som också de håller till uppe på kullen. Korvas pratar med djuren, smeker dem över nos och öron och ställer frågor till mig om deras situation.

Historiska sopor

”Blir det sorgligt nu?” frågade Lisa i hallen, just som jag var i färd med att gå ner till grovsoprummet med vad som tidigare tjänstgjort som Korvas skötbord.

Att älska sin bödel

Korvas äger en humörets trollstav. När hon vill kan hon rikta den mot mig och få känslan i min kropp att skifta från perfekt harmoni till fullständigt tumult, på en hundradels sekund.

Jakten på likheter

Jakten på likheter brukar inte låta vänta på sig. Knappt hinner en bebis gå från blå till skär innan jämförelserna är igång. Vems näsa? Vems ögon? Vems haka? Vems hår? Vems mun? Och så vidare. Ända sedan det där började för Korvas del har det plågat mig, i varierande grad beroende på själslig status.

Rosa repriser

Vi skulle vaccinera oss mot TBE, Korvas och jag. Äntligen skulle vi göra slag i saken och ta den där sprutan – den första av dem – inte bara prata om att vi måste göra det.

Grubbel om grubblandet

Tänk att det fortfarande pirrar ibland när jag ska hämta Korvas på dagis. Jag skyndar på de sista stegen och undrar hur hon ska möta mig. Om hon ska komma springande mot mig med öppna armar, eller ignorera att jag kommer därför att jag kommer mitt i någon viktig händelse.