Fånga dina ögonblick!


Jag antar att jag borde ha glatt mig åt att jag kunde se dem över huvud taget, långsynt som jag har blivit, men när jag skulle tvätta mig i ansiktet och upptäckte hårtofsarna på mina öron blev jag chockerad.

Både över att de var där och över att jag inte hade upptäckt dem tidigare. Tofsarnas längd vittnade om att jag hade haft mer än skälig tid på mig att upptäcka dem, om jag bara hade varit mer observant.

Vad som också upprörde mig var att Lisa (den jäveln) inte hade sagt något. Senare, vid en konfrontation, förnekade hon inte kännedomen om tofsarna som jag hade trott att hon skulle göra. Istället berättade hon att hon hade tänkt att jag säkert inte stördes av dem, eftersom jag inte hade avlägsnat dem, så varför skulle hon då lägga sig i den saken? Det var ju fint av henne och hon hade naturligtvis en beaktansvärd poäng. Varje gång man upplyser en person om att den har en snorkråka i pannan finns ju alltid risken att personen vill att den ska sitta där.

Läs Daniels krönikor

Även om jag tyckte att dessa ålderstecken hade kommit lite väl tätt, med långsynthet och läsglasögon följt av upptäckten av hårtofsar på öronen, kunde jag inte låta bli att tycka att det samtidigt var ganska befriande. På samma sätt som det är befriande med de första reporna på ett nylackat golv, därför att deras blotta närvaro belyser det enfaldiga i att försöka skydda golvet från någonting oundvikligt. Reporna är livet, bokstäverna som berättar golvets historia, och livet kan man inte skydda sig emot.

På precis samma sätt måste man se på dessa kroppsliga påminnare om alltings förgänglighet, inte som tecken på förfall, utan som tecken på liv och erfarenhet. Har man tofsar på öronen har man levat, och kan man upptäcka dem är man fortfarande vid liv. För en förälder är den här insikten monumental eftersom den bäddar för att kunna föra vidare en syn på livet som någonting man omfamnar och inte försöker bromsa.

Men när Korvas förkunnade att det bara blev en enda puss för sådana som hade hår i ansiktet, medan det kunde bli många för de som inte hade det, började jag känna att det här med behåring trots allt låg mig i fatet.

Visserligen pratade min dotter om skägg då, men det är ju fullt tänkbart att öronbehåring skulle ha straffats ännu hårdare, om hon bara hade känt till min mörka hemlighet.

Läs också: Lite svett sätter sprätt!

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikel100 möjligheter istället för 2
Nästa artikelSå rätt men ändå fel!
DELA