Vi promenerade mot Karolinska sjukhuset, Korvas och jag, där vi skulle ta en buss för att åka och hälsa på min syster. När vi kom i höjd med Norra kyrkogården berättade jag att min mamma låg begravd där och att alla stenar man såg var resta till minne av människor som hade dött.

Det var inte första gången vi pratade om det, och hon hade varit med och besökt graven flera gånger, men någonting i hennes medvetande hade aktiverats nu, varför hon hade många frågor om den slutgiltiga bortgången. Jag berättade att det inte var någonting konstigt, utan att alla dör när de blir gamla eller sjuka. Hon frågade om jag var ledsen och jag sa att jag var det ibland, men inte hela tiden.

Läs: Daniels tidigare krönikor

”Jag ska laga din mamma så du blir glad!” sa hon då, på ett sätt som om hon verkligen trodde att det var möjligt. Jag fick en klump i halsen när jag förklarade att det inte gick att laga döda. ”När man är död så är man död”, sa jag. ”Men det är väldigt fint att du ville försöka.”

 

Medan vi väntade på bussen köpte vi varsin korv och satte oss på en stenmur utanför sjukhuset och fortsatte diskussionen. Vissa saker behövde förtydligas – som att blommorna och träden, fåglarna och fjärilarna, getingarna och myrorna också dör när de blir gamla eller sjuka.

 

Jag försäkrade henne om att ingen av oss skulle dö på väldigt, väldigt, väldigt länge. Samtidigt som potentiella olycksscenarion tvångsmässigt rullades upp på näthinnan, så att jag fick tänka ”peppar, peppar” som ett mantra.

 

Hos min syster var det tyst om döden hela dagen. Tyst som i graven. Men när vi hoppade av bussen i slutet av dagen och började vandra hemåt påmindes Korvas om vår tidigare diskussion och sa: ”Jag kan aldrig laga din mamma.”

 

När jag skulle svara henne märkte jag att jag grät. Inte för att det kom som en överraskning att min mamma inte kunde lagas, men för att det blev så uppenbart, igen, att hon aldrig fick träffa min dotter.

Läs: 29 år – och morfar!

 

Vad tyckte du om artikeln?