Det är tidig morgon och Korvas och jag tittar på bilder i ett fotoalbum. Vi har aldrig gjort det förut eftersom jag hela tiden glömmer bort att jag har albumet.

Det är mysigt, morgonen startade inte så himla bra, men nu sitter vi stilla och diskuterar foton och reder ut släktband. På första sidan finns dessutom en bild på en brunbjörn på Skansen och det är aldrig en dålig början.

Läs: Daniels krönikor

Korvas känner igen sin farfar direkt när han dyker upp på fotot nedanför björnen, trots att bilderna är tagna för snart trettio år sedan, och efter att jag har pekat ut mig själv som åttaåring känner hon igen mig också. Även på de bilder där jag står så långt bort att mitt huvud inte är större än en ärta. På en bild står jag framför ett hus, med en pinne som svärd och en Zorro-mask över ögonen, och när hon undrar över huset berättar jag att det tillhörde några vänner som vi hälsade på.

”Ja, och sen kom du hem och då var du stor”, svarar Korvas och jag rörs av tanken på hur hennes vackra hjärna måste gå på högvarv för att pussla med dessa tvära kast i tiden. Hur kan hennes pappa, mannen i mustasch och polisonger bredvid henne, vara samma person som den lille pojken på bilden framför henne? Obegripligt. Det förstår knappt jag.

Och alla släktförhållanden. Hur kan två suddiga människor på en bild vara så många olika saker på en och samma gång? Mor- och farföräldrar, mamma och pappa, dotter och son, moster och morbror, faster och syster och bror.

För att inte tala om döden. Där står min mamma bredvid min faster, som är på besök från Bulgarien. Hur kan hon vara död när hon är där på bilden, lika verklig som alla andra? Lika tydlig som de Korvas träffar regelbundet, de som hon bygger klossar med och sover över hos. De som bjuder på frukt och varma kramar. Obegripligt. Det förstår inte ens jag.

När vi kommer till slutet har Korvas ännu inte fått nog, och innan vi måste bege oss till dagis låter jag henne titta lite till. Vi börjar på förstasidan igen och för att skoja lite om all släktförvirring pekar jag på björnen och säger att det där det är min mormor.

Jag förstår att skämtet inte har nått fram när jag ser att hon grubblar, och när hon svarar ”ja, för hon var en liten björn”, blir jag både road och beklämd. Min dotters reaktion är inte konstig. För om nu min mamma kan vara någonting så fullkomligt abstrakt som död, måste väl min mormor kunna vara en björn.

Möjligen lite ovanligt, men synnerligen konkret.

Läs också: Leksaksbjörnar, dockor och bilar till förbannelse

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelLeksaker
Nästa artikelFöd i lyx och flärd!
DELA