På vägen hem från lekplatsen på Hälsingehöjden stannar vi till hos lokatterna, som också de håller till uppe på kullen. Korvas pratar med djuren, smeker dem över nos och öron och ställer frågor till mig om deras situation.

Det första hon undrar är om de lever. Jag berättar att dessa lokatter är gjorda av betong, vilket är nästan som sten och varken stenar eller betong lever.

Läs: Lisa födde med en doula

Hon tycks nöja sig med det svaret och undrar istället om de vill leva. En fråga som är svårare att besvara på ett pedagogiskt sätt, eftersom det förutsätter att man förstår sambandet mellan liv och förmågan att kunna vilja någonting, vilket min dotter tydligt visar att hon inte gör när hon ställer en fråga av det här slaget.

Men eftersom de döda tingens oförmåga att kunna vilja är själva kärnan i problematiken är det ändå där jag måste börja, känner jag. Så jag berättar att vi faktiskt inte har att göra med riktiga lokatter, varken döda eller levande, utan med betongklumpar som bara ser ut som lokatter, och betongklumpar vill inte någonting – inte ens de som ser ut som lokatter. Men inte heller döda lokatter av kött och blod vill leva, eftersom man inte kan vilja någonting om man inte lever.

Det där verkar hon inte förstå någonting alls av,
men går ändå vidare till nästa fråga: om jag vill att de ska leva. Instinktivt vill jag svara nej, eftersom det inte tjänar någonting till om jag går omkring och önskar att betongklumpar ska förvandlas till lodjur. Då skulle jag bara bli besviken.

Men det faktum att vi har den här diskussionen över huvud taget vittnar ju om att min dotter fortfarande ser dem mer som lokatter än som betongklumpar, vilket närmast får mig att framstå som en hjärtlös lodjurshatare om jag svarar nej.

Åt helvete med logiken, tänker jag och svarar: ”Jo, det vore roligt, men då skulle de kanske bli rädda för oss, för lodjur brukar vara rädda för människor.”

”Men vi är snälla”, svarar Korvas.

”Det har du rätt i, oss skulle de nog gilla”, säger jag och tar hennes hand och börjar promenaden hemåt.

Vi går med lätta steg och känner oss upprymda, som om vi just har sett livs levande lodjur i Vasastan.

Du är vad du heter

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelEn doula berättar
Nästa artikelHon föder live – du är inbjuden!
DELA