”Blir det sorgligt nu?” frågade Lisa i hallen, just som jag var i färd med att gå ner till grovsoprummet med vad som tidigare tjänstgjort som Korvas skötbord.

”Nä”, svarade jag. ”Det är bara skönt att bli av med det. Vi använder det ju aldrig längre, annat än som uppsamlingsplats för kringströdda kläder.”

 

Jag hade faktiskt inte reflekterat så mycket över saken. Korvas höll ju på och slutade med blöja, så den där tunga träklossen till skötbord hade bara legat där och drällt ovanpå tvättmaskinen. Och dundrat, som en varning om jordens undergång, varje gång tvättprogrammet kommit till centrifugering.

 

I begynnelsen hade vi köpt ett mjukt skötbord för en billig penning från Ikea – en inplastad liten madrass med uppblåsbara kanter. Den ville vi få upp i höjd för att skona våra ryggar, men då uppstod ett kritiskt läge. Även om vi alltid höll en hand på vårt barn när vi bytte på henne var det obehagligt att veta att den lilla plastkanten inte skulle hindra henne från att falla till golvet, om ett ögonblicks okoncentration skulle sammanfalla med en impuls från Korvas att kasta sig åt sidan.

 

Sent en kväll – förmodligen senare än vad som faller inom ramarna för vad som är tillåtet i hyreslägenheter – skred jag till verket och byggde ett eget. Jag sågade och borrade, limmade och skruvade och resultatet blev en stadig träkonstruktion, med en rejäl sarg och en utdragbar platta, så att skötbordet kunde växa i takt med bebisen.

 

Lisas kommentar hade fått mig att färdas tillbaka i tiden, och nu synade jag mitt verk för första gången på mer än tre år. Inspekterade avståndet mellan skruvarna och drog med fingret över lite intorkade limrester. Samma lim som jag en gång hade penslat dit, med en nybliven förälders förväntansfulla hand.

 

Det jag var i färd med att kasta var inte längre en otymplig gammal träkloss, utan det sista av bebisen Korvas – en bit avgörande historia. Hela hennes liv rymdes i det där skötbordet.

 

Jag måste ha utgjort en sorglig figur i återvinningsrummet den där dagen. En förvirrad stackars stolle som tårögd tog farväl av sina sopor.

 

Diskutera: Tar det emot att slänga barnens överflödiga saker?

 

Läs: Daniels tidigare krönikor

Vad tyckte du om artikeln?