Korvas äger en humörets trollstav. När hon vill kan hon rikta den mot mig och få känslan i min kropp att skifta från perfekt harmoni till fullständigt tumult, på en hundradels sekund.

Vredesutbrott är naturliga för treåringar. Men att det är naturligt skänker mig ingen tröst när vi behöver handla och har bråttom hem och min dotter skriker sig röd i ansiktet över att vi inte kan stanna kvar på dagis och fortsätta att leta efter något litet armband hon tydligen har fått av någon. Ett armband som inte låg i någon av lådorna vi vände ut och in på, men som kan ligga gömd i någon av de andra lådorna som rymmer en miljon legobitar.

Att det är naturligt spelar ingen roll när jag, svettig av stress över att alla andra iakttar oss, försöker pressa ner det gallskrikande barnets sparkande ben i ett par galonbyxor. När hon tjuter som en ambulans inne i affären, blir det heller inte mer avslappnat eller njutbart för att hennes beteende är naturligt.

Läs mer: Daniels tidigare krönikor

Då är det inte kärlekens vackraste skepnad som huserar i kroppen, och då kommer de fula tankarna. Kärleken kräver, trots allt, en plats att vara på och vid de här tillfällena är den platsen uthyrd till andra känslor. Mordiska andrahandshyresgäster som målar väggarna i eld och svart.

Men det är helt i sin ordning, man behöver inte älska allt som ens barn gör, bara för att man älskar sitt barn. Vissa situationer är helt enkelt skit, det går inte att komma ifrån, och man är varken ond eller otacksam för att man känner så.

Det vore ju synnerligen märkligt om man plötsligt skulle börja tycka att tinnitus är härligt, bara för att man älskar den som skriker en i örat. Och även om man älskar sin bödel, behöver inte det betyda att man tycker om att den hugger huvudet av en.

Så viftar hon med sitt trollspö igen, allt lugnar sig, och då kommer skuldkänslorna. Hur kunde jag känna såhär för mitt eget barn? För så är det, när platsen där kärleken bor är återlämnad, kan man knappt begripa hur man någonsin kunde låna ut den.

Läs också: Skippa gärna förlossningen, pappa

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelVarannan mamma vill bli hemmafru
Nästa artikel”Snälla fånga min baby!”
DELA