”När det händer så måste man resonera, spela upp händelserna igen och försöka sätta sig in i hans sätt att se och tolka. Det är inte heller helt lätt att göra. Min sambo är väldigt bra att resonera med om detta och vi ser och hör olika saker. Han är den som ger mig lugn och får mig att slappna av lite mer. Att ha honom vid min sida har gjort mig till en tryggare och lugnare person vilket bara kan vara positivt 🙂
Igår på kalaset så gick det mesta bra. Sebban hjälpte till att steka hamburgare innan och väntade tålmodigt på att gästerna skulle komma vid tolv. Han var så glad när de kom, tackade för presenterna och blev glad för dem. Jag tror att han verkligen njöt av att vara lite i centrum.
Vi åt och det gick bra, de lekte en stund och det gick mestadels bra, sen kände jag att vi behövde gå ut för att få mer space och för att springet i benen skulle tillgodoses *L* Det var tre pappor med så de fick ta på sig rollen och spela lite fotboll med barnen. Vad har man pappor till annars på kalas *S*???
Sen hände en grej som blev annorlunda än vad som utlovats för Sebbans del. Ingen stor grej egentligen, men för honom blev besvikelsen total. Han hade sett fram emot detta och det blev annorlunda. Då började det gå sämre, humöret sjönk men han kämpade på. En liten stund senare hade orken tagit slut och han gick på extrareserven, det såg både jag och Flemming. Det var dags att avsluta och det är ingen rolig grej tycker Sebban. Avsked kunde man lika gärna avskaffa! för det funkar inte för honom. Barnen skulle få godispåse och det var lite blandat med hejdå så vi höll honom lite i bakgrunden för att han inte skulle säga för mycket dumt som så ofta sker.
När de sista skulle gå hade han fått nog och vräkte sig in och skrek: ”STICK!!!” drämde igen dörren och slängde sig storgråtandes på sin säng.
Jag fick lite snabbt säga hejdå och gå in till honom. Han hade det så jobbigt med sig själv och alla känslor som han inte kunde hantera. Jag satte mig på golvet och började prata lugnt med honom, försöka förklara så tydligt jag kunde utan en massa svåra ord. Jag återknöt och kollade att han hade förstått och blev lite arg när jag fick höra att han skrikit till en av sina gäster också och skrämt henne.
Tålamod, det är bästa sättet att hantera det hela. Men samtidigt så måste jag också markera att det han gjorde inte var ett ok beteende och det tog hårt på honom att möta sina dumma saker han sagt och gjort.
Det slutade med att han kröp ner på golvet till mig och slängde armarna runt mig. Han sa: ”Förlåt mamma, jag förstår vad du menar och jag var dum. Det är så svårt, jag ska aldrig göra så igen”
Jag tror honom, jag tror att han förstod att det var fel och det är bra. Däremot undrar jag om han aldrig mer kommer göra om det igen? För detta är ett ganska nytt beteende, att bli arg och få utbrott på detta sättet…”
