Belöning som uppfostringsmetod är utbrett och används både hemma, på dagis och på skolor. Men är det en bra metod?
Två typer av belöning
För att svara på detta måste vi skilja mellan belöning som ges efter prestation – på skolan, i idrottshallen, på dansskolan eller fotbollsplanen. Eller om det ges för ett önskat beteende – det vill säga när barnet uppför sig ”fint” utifrån de vuxnas normer och ambitioner. Det första har vi en gammal tradition för och det har aldrig skadat något barn eller relationer mellan barn och vuxna. I skolan skapade det en viss konkurrens mellan eleverna, men inte något allvarligt.
Det andra – att styra och kontrollera barns beteende genom belöning – är enligt min mening maktmissbruk. Om det inte är det kan det bara förklaras som en väldigt gammaldags syn på barnuppfostran som menar att barn uppför sig ”styggt” med vilja att plåga de vuxna. Denna teori har hjärnforskare förkastat för mer än tjugo år sedan.
Problem med belöning
Problemet med denna metod, som med så många andra uppfostringsmetoder, är att de faktiskt ofta fungerar. Detta gäller speciellt för barn i åldern 1-5 år, men ofta bara kortvarigt. Efter en stund genomskådar barnen metoden och reagerar antingen genom att ignorera systemet eller genom att ständigt kräva belöning.
Ett annat problem är att metoden logiskt sett kräver att man också använder straff – när belöningen slutar att verka. Men detta kommer inte fram i de officiella versionerna. Många föräldrar ser det däremot som den enda möjligheten, och därmed är vi tillbaka till det gamla ”piska eller morot”-systemet.
Det verkliga problemet är emellertid ett helt annat. Det är det gömda budskapet i belöningen som säger: ”Jag litar inte på att du uppför dig ordentligt om jag inte belönar dig.” Det är alltså en förklaring av misstro till barnet istället för en förmåga och vilja att samarbeta. Denna brist på tillit från de vuxna sätter djupa existensiella spår i barnets utveckling, speciellt när det gäller självbild och självkänsla. Metoden är alltså farligare ju bättre och längre den ”verkar”.
Inte utvecklat för barnens bästa
Det är också så att belöningsmetoder inte är uppfunna för att främja barns trivsel och utveckling. De är uttänkta som en slags nödhjälp åt rådvilla och hjälpsökande vuxna, som genom metoderna får en slags säkerhet över sitt eget beteende.
Jag har en gammal och väl beprövad princip när det gäller detta: om det fungerar i samhället mellan vuxna så fungerar det också mellan vuxna och barn. Varje kvinna och man som försöker reglera sin partner eller sina vänner med hjälp av belöning kommer väldigt snart upptäcka att det blir avfärdat som ett befängt skämt.
Läs mer av familjeterapeut Jesper Juul här
