De flesta barn förändrar sitt förhållande till främmande människor när de är cirka 8 månader, eller lite tidigare. Man kan skilja mellan två former av rädsla i denna period. Den ena är separationsångesten, alltså barnets rädsla att bli skiljt från sina föräldrar. Den andra är rädslan för främmande personer. Ofta märks detta när du måste lämna barnet en stund åt någon annan.
När barnet blir rädd för andra människor handlar det ofta inte om personen i sig, utan sättet han eller hon uppför sig på. Det kan handla om att de kommer för nära, pratar högt, insisterar på att kramas och så vidare utan att ta hänsyn till och vara uppmärksam på barnets känslor. Det bästa är om barnet själv kan få ta initiativ till att närma sig andra i sitt eget tempo. För mor- och farföräldrar som är intresserade av barnet kan detta vara svårt, men de flesta känner till att barnet kan vara avvaktande mot andra än föräldrarna i en viss ålder, och om de inte gör det så kan du förklara att detta är väldigt vanligt.
 
Barnet kan nu komma ihåg sina närmaste, föräldrar och syskon och de föredrar deras sällskap. Barnet kan gråta när du lämnar det och bli glad och önska närhet när du kommer tillbaka. Det kan visa sig genom att barnet sträcker sina armar mot dig eller genom att komma krypande. Du får de bredaste leendena och de varmaste ögonkasten – du är barnets favorit! Baksidan av medaljen är att barnet föredrar ditt sällskap framför andras, och att det därför blir ängsligt när du är borta. Sådana reaktioner är ett tecken på att barnet har en sund anknytning till dig, det är en naturlig del av barnets utveckling.
 
Anknytning
Anknytningsperioden sker som regel när barnet är mellan ett halvt och ett år gammalt. Du kommer att märka detta genom att barnet börjar följa dig med blicken när du rör dig i närheten av det. Det pratar och ler mer mot dig än mot andra. När barnet börjar röra sig runt på egen hand kommer du att vara den bas från vilken barnet går ifrån och kommer tillbaka.
 
Tre faktorer räknas som viktiga när det gäller utvecklingen av barnets anknytning till sina föräldrar. Den första är förälderns uppmärksamhet inför de signaler som barnet skickar ut, det vill säga om man svarar snabbt på dessa. När du visar att du förstår barnets signaler känner barnet att det kan påverka sin omgivning. Barn som inte upplever att det blir förstått eller taget hänsyn till kan utveckla en otrygghet.
 
Den andra faktorn handlar om barnets temperament och samspelet mellan föräldrarnas och barnets temperament. De föräldrar som upplever att barnet är lätt att ha att göra med blir ofta mer uppmärksamma, kanske för att de inte upplever barnets önskemål som orimliga. Detta kan påverka anknytningen i positiv riktning. Den tredje faktorn handlar om föräldrarnas egna erfarenheter från barndomen och anknytningen till egna föräldrar. Det finns grund att säga att inte sällan är det så att de som själva har en otrygg anknytning till sina egna föräldrar oftare än andra får otrygga barn.
 
Tidigare trodde man att om inte barnet knöt an på ett bra sätt under denna period så skulle det bli svårare senare, men det har visat sig inte stämma. Särskilt tydligt syns detta hos adoptivbarn som lyckas knyta an till sina nya föräldrar även om de är mycket äldre, kanske tre-fyra år.
 
Hur ska man hantera rädslan?
Den rädsla som barnet visar är äkta. Och den kommer att försvinna snabbare om du tar den på allvar och barnet känner att det inte finns någon grund för den. Det är viktigt att barnet får ständiga bevis på kärlek och trygghet från dig så att den bygger upp en tillit till dig, och därmed får en god grund för tillit till sin omvärld generellt.
 
Om barnet har börjat krypa och kan följa efter dig i rummet som det önskar blir livet lite enklare. Om separationsångesten däremot kommer innan barnet själv kan förflytta sig får du ställa in dig på att vara ständigt synlig för barnet. Om du ska lämna rummet är det bäst att ta med barnet. Barnet vet inte var du ska och förstår heller inte att du kommer tillbaka.
 
Efterhand kommer barnet att få det som psykologer kallar objektpermanens, det vill säga förståelsen för att det som försvinner ur barnets åsyn inte är permanent försvunnet utan existerar fast barnet inte kan se det. Detta kan du se om du till exempel gömmer en leksak under mattan. Om barnet börjar leta efter leksaken har barnet fått objektpermanens. Det är då lättare för barnet att hantera separationsångesten.
 
Titt-ut är en bra lek under denna period. Göm dig bakom en handduk medan du pratar med barnet, till exempel ”var är pappa nu?” för att sen titta fram igen. Efterhand kan du gå ut ur rummet och låta dörren stå på glänt medan du fortsätter att prata med barnet.
 
Om du inte tar hänsyn till barnets ångest riskerar den att bli värre. Det är till exempel viktigt att inte smita iväg när du ska lämna barnet, utan att alltid ta tydligt avsked, gärna på samma sätt varje gång så att barnet vet vad som gäller. På samma sätt kan du också ha samma hälsningsritual när du kommer tillbaka. När barnet har upplevt detta flera gånger kommer separationsångesten att minska.
 
Även korta stunder av separation som upplevs som ångestfylld kan innebära förändringar i barnets beteende. Barnet kan till exempel bli väldigt upptaget av att följa efter dig så att du inte försvinner ur barnets åsyn. Därmed får barnet mindre lugn och ro att lära sig att sysselsätta sig själv. Försök undvik allt för långa separationer under denna period. Om det inte kan undvikas så är det viktigt att barnet är i kända miljöer med människor det känner väl. Ett särskilt gosedjur kan också vara en tröst. Efter att du kommit tillbaka kan barnet behöva extra bekräftelse och gos.
 
Var inte rädd för att barnet ska bli mammigt eller pappigt. Efter denna period kan barnet återigen närma sig andra människor.
 
Mitt barn är rädd för främmande människor – är något fel?
Konstigt nog kan ett barn som inte är rädd för främmande personer under denna tid både vara ett bra och ett dåligt tecken. I några fall kan det betyda att anknytningen till föräldrarna är otrygg. Barnet visar då inte tydliga tecken på att det föredrar föräldrarnas sällskap framför andras, utan kan lika gärna söka kontakt med och låta sig tröstas av andra. En rad undersökningar har visat ett samband mellan barns oförmåga att knyta an till föräldrarna och beteendestörningar senare i livet. Barn med bra anknytning får bättre självtillit, de har lättare att visa empati och får ofta också ett större intellektuellt försprång.
 
Men om du vet att anknytningen mellan dig och ditt barn är bra kan frånvaro av separationsångest och rädsla för främlingar helt enkelt betyda att barnet är tryggt. Det har fått uppleva att om du försvinner så kommer du alltid tillbaka, och även om det blir överlämnat till andra en stund så kommer mamma och pappa snart att dyka upp igen.
 
Det är därför viktigt att du inte drar några förhastade slutsatser om du ser att barnet är tryggt med främmande människor. Om du är osäker på barnets anknytning till dig kan du ta kontakt med BVC. De kan undersöka samspelet mellan er och eventuellt ge råd för att stärka anknytningen.
 
Hur länge varar separationsångesten?
Separationsångest och rädsla för främmande människor går oftast över när barnet är mellan två och tre år gammalt, men det kan också ske tidigare. Det är stora individuella skillnader, så gå inte runt och vänta på att fasen ska gå över. Fundera istället på vad du kan göra för att minska effekterna av problemen i vardagen. Ge ditt barn den trygghet det önskar sig och njut av de nära stunderna. Senare i livet kanske du kommer att längta tillbaka till denna period och tänka vilket privilegium det var att vara världens allra bästa!
 
Källor:
Penelope Leach: Allt om barnet. Spektrum 2005
Stein Erik Ulvund: Forstå ditt barn 0-2 år. 2. Cappelen 2004.
Vibeche Mannike: Aschehougs stora bok om barnet. Aschehoug 2002.
Lars Smith og Stein Erik Ulvund: Spädbarnsåldern. Universitetsförlaget 1999.
Fler artiklar för dig som har barn:
 
 

Vad tyckte du om artikeln?  
DELA
Föregående artikelSex -är det säkert?
Nästa artikelVad är igångsättning av förlossning?