De flesta föräldrar har känt kallsvetten bryta fram vid tanken på att det lilla barnet i mammas mage skulle kunna vara sjukt eller att något förfärligt skulle kunna ske vid födseln. Det är ren ångest och har inget med vanlig oro att göra. Många av oss har också upplevt rädslan och hjälplösheten när barnet skulle börja förskolan och bli helt utlämnat åt främmande människor.

Att på några få minuter låta den totala kontrollen ersättas av tillitsfull optimism kan kännas nog så omtumlande för föräldrar som vant sig vid att vara omistliga. I båda fallen handlar det om naturliga, okomplicerade känslor.

Den vanligaste formen av oro – vissa mödrars nästan ständiga diffusa oro – är en cocktail av känslor: 1 del fruktan, 1 del ångest, 1 del misstro, 3 delar självupptagenhet, 1 del skuldkänsla, allt blandat med kärlek och omsorg samt till sist lite fåfänga som dekoration. Den smakar inte gott, innehåller inga värdefulla näringsämnen och varken barn eller ungdomar bryr sig om den.

Varför är så få män och pappor oroliga på det här sättet? Troligen har männen hjälp av sin mer rationella läggning. De oroar sig sällan någon längre tid för saker som de ändå inte kan göra någonting åt. Sådant som de kan göra något åt inspirerar dem till handling, och i och med det slutar de att oroa sig. Men det finns också män och pappor som oroar sig åtskilligt mer än vad deras partner vet om eftersom kvinnorna förmodas bära all oro i familjen. Deras män håller sin oro för sig själva för att förhindra att den dominerande känslan i familjen blir oro. (I värsta fall riskerar de till och med att bli anklagade för att vara okänsliga och oengagerade.)

Många av oss har vuxit upp med oroliga mödrar som oroar sig också långt efter att vi blivit vuxna, och det finns rentav ett kulturellt förankrat krav att ursäkta dem eftersom detta att oroa sig anses vara ett slags naturlag i kvinnors universum. Det där med ursäkten ska jag återkomma till, för det är ju en smula paradoxalt att behöva ursäkta något som anses vara uttryck för ren kärlek och omsorg.

Offer för sina egna fantasier
Låt mig slå fast att det finns massor av saker att oroa sig för, det vill säga överväga farligheten hos eller eventuella skadeverkningar av. Vi kan bara tänka på sådant som dataspel, teve, dåliga kamrater, okänsliga lärare och pedagoger, öl, sprit, pornografi, trafik, tonårsgraviditet och narkotika. Tillvaron är full av obehagliga realiteter, inklusive den konstanta risken för att dö.

Men lyckligtvis förhåller det sig så att vår livskvalitet och kvaliteten hos våra relationer till andra inte beror på vilka realiteter som möter eller drabbar oss. Den beror på vårt sätt att förhålla oss till dessa realiteter. Antingen ser vi dem i ögonen och accepterar utmaningen eller också blir vi offer. (Av respekt för de många människor som faktiskt är offer, känner jag att jag måste göra läsaren uppmärksam på att det är stor skillnad på att vara eller ha blivit gjord till offer och på att göra det till sin personliga identitet. Det sistnämnda är inte en nödvändig följd av det förstnämnda.)

Problemet med oro är att den i förhållande till detta är som att sätta sig mellan två stolar:

Man är offer för sina egna fantasier och ur stånd att handla just för att det bara är fantasier som hotar ens verklighet.

Därför är detta att ständigt oroa sig besläktat med depression. Det hämmar den oroligas vitalitet och är alltid en ensam upplevelse – som dessvärre också kan öka avståndet till andra människor. Låt oss ta ett konkret exempel:

Läs fortsättningen på artikeln här

.

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelSlalombacken
Nästa artikelOro – en del av att vara förälder
DELA