De flesta föräldrar har känt kallsvetten bryta fram vid tanken på att det lilla barnet i mammas mage skulle kunna vara sjukt eller att något förfärligt skulle kunna ske vid födseln. Det är ren ångest och har inget med vanlig oro att göra. Många av oss har också upplevt rädslan och hjälplösheten när barnet skulle börja förskolan och bli helt utlämnat åt främmande människor. Att på några få minuter låta den totala kontrollen ersättas av tillitsfull optimism kan kännas nog så omtumlande för föräldrar som vant sig vid att vara omistliga. I båda fallen handlar det om naturliga, okomplicerade känslor.

Den vanligaste formen av oro – vissa mödrars nästan ständiga diffusa oro – är en cocktail av känslor: 1 del fruktan, 1 del ångest, 1 del misstro, 3 delar självupptagenhet, 1 del skuldkänsla, allt blandat med kärlek och omsorg samt till sist lite fåfänga som dekoration. Den smakar inte gott, innehåller inga värdefulla näringsämnen och varken barn eller ungdomar bryr sig om den.

Varför är så få män och pappor oroliga på det här sättet? Troligen har männen hjälp av sin mer rationella läggning. De oroar sig sällan någon längre tid för saker som de ändå inte kan göra någonting åt. Sådant som de kan göra något åt inspirerar dem till handling, och i och med det slutar de att oroa sig. Men det finns också män och pappor som oroar sig åtskilligt mer än vad deras partner vet om eftersom kvinnorna förmodas bära all oro i familjen. Deras män håller sin oro för sig själva för att förhindra att den dominerande känslan i familjen blir oro. (I värsta fall riskerar de till och med att bli anklagade för att vara okänsliga och oengagerade.)

Många av oss har vuxit upp med oroliga mödrar som oroar sig också långt efter att vi blivit vuxna, och det finns rentav ett kulturellt förankrat krav att ursäkta dem eftersom detta att oroa sig anses vara ett slags naturlag i kvinnors universum. Det där med ursäkten ska jag återkomma till, för det är ju en smula paradoxalt att behöva ursäkta något som anses vara uttryck för ren kärlek och omsorg.

Offer för sina egna fantasier
Låt mig slå fast att det finns massor av saker att oroa sig för, det vill säga överväga farligheten hos eller eventuella skadeverkningar av. Vi kan bara tänka på sådant som dataspel, teve, dåliga kamrater, okänsliga lärare och pedagoger, öl, sprit, pornografi, trafik, tonårsgraviditet och narkotika. Tillvaron är full av obehagliga realiteter, inklusive den konstanta risken för att dö.
Men lyckligtvis förhåller det sig så att vår livskvalitet och kvaliteten hos våra relationer till andra inte beror på vilka realiteter som möter eller drabbar oss. Den beror på vårt sätt att förhålla oss till dessa realiteter. Antingen ser vi dem i ögonen och accepterar utmaningen eller också blir vi offer. (Av respekt för de många människor som faktiskt är offer, känner jag att jag måste göra läsaren uppmärksam på att det är stor skillnad på att vara eller ha blivit gjord till offer och på att göra det till sin personliga identitet. Det sistnämnda är inte en nödvändig följd av det förstnämnda.)
Problemet med oro är att den i förhållande till detta är som att sätta sig mellan två stolar:

Man är offer för sina egna fantasier och ur stånd att handla just för att det bara är fantasier som hotar ens verklighet.

Därför är detta att ständigt oroa sig besläktat med depression. Det hämmar den oroligas vitalitet och är alltid en ensam upplevelse – som dessvärre också kan öka avståndet till andra människor. Låt oss ta ett konkret exempel:
Nils och Marianne har varit gifta i tjugotvå år och har en son på sjutton. Han tågluffar nu genom Europa tillsammans med sin flickvän och några kamrater. Marianne har som alltid utrustat honom med telefonkort och fått honom att lova att ringa hem varannan dag, vilket han naturligtvis glömmer att göra minst varannan gång. Marianne oroar sig för honom dygnet runt och sover knappt på nätterna. Nils är inte orolig alls. Han försöker lugna Marianne med att de är förnuftiga och kloka unga människor som säkert kommer att klara sig. Men vad hjälper det? Det får henne bara att känna sig ännu mer ensam.

Marianne är en orolig mor av det tappra slaget. Hon säger aldrig något till sonen om hur hon oroar sig – bara rösten avslöjar henne. Under sex veckor är hennes liv ett helvete. Hon njuter inte av arbetet i trädgården som hon brukar. Hon ser inte blom- morna, gläds inte åt solen och regnet, är för trött för att älska med Nils, orkar inte bjuda hem vännerna. Hennes liv går på sparlåga och hon blir mer och mer ensam därför att hon inte orkar vara närvarande.

Äntligen kommer sonen hem, solbränd, glad och – framför allt – levande, och ska bo hemma i fyra veckor innan han ska fara till storstaden och börja läsa på universitetet. Under dessa fyra veckor liknar Marianne en krukväxt som plötsligt fått vatten och gödning och hennes vitalitet återkommer.

Men så kommer dagen då sonen ska flytta och därmed börjar en ny runda: ska han klara studierna. Kan han sköta sina pengar, går flickvännen ifrån honom och så vidare. Nils finner sig åter i rollen som ett gammalt inventarium i hennes liv och ger till och med sonen råd om vad han ska berätta och inte berätta för sin mamma: ”Du vet ju hur orolig mamma kan bli.”

Det är inte roligt att vara i Mariannes situation och det är svårt för omgivningen att stödja henne på ett kärleksfullt sätt, så att hon kanske skulle kunna bli lite mindre orolig. Tänk om hon i stället kunde glädja sig åt sin sons möjligheter och föreställa sig hur spännande hans liv blir nu. Tänk om hon kunde identifiera sig med hans drömmar och rikta sin kärleksfulla omsorg mot sig själv och sin man.
Större barn – i all synnerhet ungdomar i puberteten och övre tonåren – hatar när föräldrarna oroar sig på detta sätt. Hatar varje form av oro! De gör det eftersom de är kloka nog att fatta att det är en sorts kärlek utan livskraft och – inte minst – uttryck för en djupt grundad misstro till deras möjligheter, talanger och livsduglighet. De vet också mycket väl att det är kärleksfullt menat och därför kommer hatet oftast bara till uttryck som irritation, lögner och förtigande.

Att vara orolig ibland är en del av detta att vara förälder, men låt det inte bli en livsstil så att en djupt känd kärlek med alla dess nyanser slås in i ständigt samma gråbruna paket. Ingen har glädje av att man ständigt är orolig. Det är tvärtom en belastning för alla som är tvungna att leva i ens närhet. Men det finns ju ett kulturellt krav om att man ska förlåta andra, och när det gäller föräldrars överdrivna oro finns faktiskt något att förlåta – om man kan.
Den helt vardagliga, punktvisa oron är det en god idé att dela med sin partner och andra vuxna, särskilt om avsikten är att finna ett konstruktivt sätt att komma tillrätta med den. Detta sätt att oroa sig innebär ju egentligen bara att man reflekterar över saker och förbereder sig på barnens närmaste fram- tid vad gäller skolgång, nya vänner, nya krav och så vidare. Men belasta inte era barn med det. De märker er misstro och deras självförtroende tar skada.

Men den oroliga själv då? Vad kan alla världens oroliga mödrar göra?
På egen hand kan de bara försöka inse att de förslösar en massa energi som de inte får något för. Det är ungefär på samma sätt som med den diffusa skuldkänsla som är så vanlig hos moderna föräldrar. Den är ett slags alibi för att vara passiv, för att inte göra något och för att inte välja.

Det är tillsammans med sin man och sin son som modern har möjlighet att komma tillrätta med sin oroliga livsstil. Hon måste själv vilja åstadkomma en förändring och be sin familj om hjälp. Och så måste Nils först och främst vakna upp och sluta att låta hennes bekymmer och vakna nätter styra deras liv. Deras son måste också uppmanas att lägga korten på bordet och berätta för henne hur mycket han saknar hennes verkliga intresse, uppbackning och glädje över hans liv och tillvaro.

Vad tyckte du om artikeln?  
Föregående artikelJesper Juul: ”Oro – en del av att vara förälder”
Nästa artikelStäda rätt – undvik allergier
DELA