På 1950- och 1960-talet ansågs det viktigt att föräldrarna inte skämde bort barnen, inte ens när det handlade om spädbarn. En sträng uppfostran var en bra uppfostran, det skulle vara system och struktur. Graden av lydnad var det som avgjorde om uppfostran hade lyckats. Det lades stor vikt vid att barn uppförde sig ordentligt. Många såg fysisk bestraffning – eller i alla fall hot om fysisk bestraffning – som en naturlig del av barnuppfostran. I den mån som föräldrarna sökte råd från fackfolk läste de gärna boken ”Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran” av den amerikanske barnläkaren Benjamin Spock, en bok som kom ut i stora upplagor världen över.
På 1970-talet växte det fram ett frihetsideal som också fick betydelse för synen på barn och barnuppfostran. Anhängarna av ”fri barnuppfostran” föreföll mena att barn kunde ta ansvar för sig själva och ha frihet att själva komma underfund med hur de skulle uppföra sig. Med kvinnorörelsen kom också tanken att pojkar och flickor skulle uppfostras på samma sätt.
Dagens föräldrar vill gärna att deras barn ska få självförtroende och samtidigt vara sociala och bra på att samarbeta med andra. Det är få som känner igen sig i den auktoritära föräldrarollen från 1950 och 60-talet. Nu talar vi om förhandlingsgenerationen – där barn betraktar det som föräldrarna säger som förslag de kan godta eller förändra med hjälp av förhandlingar.
Den danske barnpsykologen Bent Hougaard kom 2005 med boken ”Curlingföräldrar och servicebarn”, där han problematiserar många föräldrars önskemål om att ge sina barn en friktionsfri tillvaro med hög servicenivå. Boken är ett uttryck för att många nu avlägsnar sig lite från en form av uppfostran där barnen ska ha förhandlingsmöjligheter i alla lägen och hellre går i riktning mot en tydlig och konsekvent vägledarroll där föräldrarna samtidigt är känslomässigt närvarande för sina barn.
 
OLIKA FÖRÄLDRATYPER
I en del litteratur skiljer man mellan fyra olika föräldratyper: den auktoritära, den bestämda, den eftergivna och den oengagerade föräldern. Auktoritära föräldrar är stränga när det gäller uppförande, använder sig av bestraffning och är inte alltid så bra på att svara på barnets kontaktförsök. Bestämda föräldrar sätter tydliga gränser och ser till att barnen följer dem. De är måna om att föra en dialog med barnen och motivera varför de har satt upp vissa regler. Eftergivna föräldrar är intresserade och engagerade i sina barn. De lägger inte någon större vikt vid att markera gränser och kan ofta ge sig när det blir diskussioner om vad barnet får och inte får göra. Oengagerade föräldrar är inte så bra på att prata med barnen och lyssna på dem och är heller inte intresserade av att vägleda barnen i vad som är rätt och fel.
Självklart är det inte helt klara gränser mellan dessa kategorier, men kanske kan det ändå vara nyttigt att fundera lite över vilken grupp du själv tillhör.
Det har visat sig att barn till bestämda föräldrar ofta har fler vänner än barn i de andra kategorierna och dessutom ofta klarar sig bättre i skolan. Mycket tyder på att föräldrar som är bestämda lägger vikt vid en dialog med barnet och motiverar varför de fattar vissa beslut får barn som blir inrestyrda, dvs. lär sig att följa sin inre drivkraft. Detta innebär att barnen håller sig inom de gränser som föräldrarna har satt upp – även när föräldrarna inte är i närheten. Förklaringen är antagligen att de har fått en begriplig förklaring till varför saker och ting ska vara på ett visst sätt.
NÄR FÖRÄLDRARNA INTE ÄR ÖVERENS OM UPPFOSTRAN
Det är inte alltid så lätt att enas om vilka regler som ska gälla i ett hem. Alla har vi något som vi tycker är särskilt viktigt. En del lägger stor vikt vid att barnet ska uppföra sig bra vid matbordet, andra har låg toleransnivå för stim och stoj inomhus eller tycker att det är viktigt att barnet städar upp efter sig. Föräldrar är olika måna om att uppfostran ska vara konsekvent. Sådana skillnader kan bli ett diskussionsämne i många hem och det är inte alltid så lätt att komma fram till något som båda föräldrarna kan enas om. Det allra bästa är självklart att föräldrarna är överens om vilka regler som gäller och tillämpar dem på samma sätt.
Många av reglerna som vi vill att små barn ska förhålla sig till hänger samman med trivseln för hela familjen. Om barnet är så stökigt kring matbordet att matron helt försvinner för din partner, kan du kanske hjälpa till att vara noga med barnets bordskick, även om det kanske inte är lika viktigt för dig. Det är förvirrande för barn om vissa saker är förbjudna ena dagen och tillåtna nästa dag, bara för att den ena föräldern inte är hemma. Här är det en fördel om föräldrarna kan vara generösa mot varandra, så att de kommer fram till en gemensam uppfattning om var gränserna går.
Föräldrarnas diskussioner om uppfostran bör föras utom hörhåll för barnen. Om du ser eller hör att din partner gör något som du inte kan ställa upp på är det bäst att vänta med att prata om det tills ni är på tu man hand. Om barnet märker att det råder stor oenighet mellan er föräldrar, skapar det en grogrund för långdragna diskussioner och förhandlingar och resulterar kanske också i dåligt samvete hos den förälder som känner att han/hon är för ”sträng”.
Om barnets föräldrar inte bor tillsammans kan barnet kanske uppleva att det är olika förväntningar och regler hos mamma och pappa. Kanske finns det också nya partner, halvsyskon och styvsyskon med i bilden. I så fall blir det många fler som har rätt till en åsikt när det gäller uppförande och gränser. Det är bra om ni kan komma överens om huvuddragen i uppfostran. Det kan vara förvirrande att förhålla sig till regler som inte gäller överallt, inte minst för de allra minsta barnen. Om ni inte klarar det är det viktigt att vara tydlig med vad du förväntar dig av barnet hemma hos dig.
Oavsett hur förhållandet är mellan dig och den andra föräldern, får du se upp så att du inte dras in i en tävling om vem som är den mest populära föräldern. Även om du får höra att ”det får jag göra hos pappa/mamma” ska du inte vara rädd för att hålla på det som du anser är rätt. Det bästa är självklart om ni föräldrar kan ha en fortlöpande dialog kring barnuppfostran. Något av det allra svåraste och jobbigaste för barn är ”lojalitetskonflikter”. Sådana inre konflikter upplever barn när en av föräldrarna pratar illa om den andra föräldern inför barnet. Det är tyvärr inte så ovanligt när föräldrarna t.ex. är skilda och har delad vårdnad. Om de här konflikterna består kan de bidra till psykiska besvär hos barn.
EXEMPLETS MAKT
Det lilla barnet observerar samspelet mellan familjens olika medlemmar och tar in mer än du tror. Du är barnets läromästare, även när du själv inte tänker på det och detta gäller i hög grad när du lär barnet hur vi människor ska uppföra sig mot varandra. Allt som händer i en familj ger sådana signaler till barnet, som kommer att försöker imitera tonfall, ordbruk och gester. Det är ju precis så barnet lär sig.
 
Vad tyckte du om artikeln?