Att tacka ja eller inte..
Jag kanske inte har nämnt det tidigare men jag är arkeolog. Eller åtminstone var jag arkeolog men en del andra jobb mellan grävningar ända tills jag tog ett riktigt jobb för att kunna ta lån. Och när jag väl lånade pengar för lägenheten jag fortfarande bor i och inte ångrar, när jag väl gjorde det..då skulle lånet börja betalas av. Så jag blev beroende av att ha en viss inkomst. En viss inkomst, varje månad. Men jag kunde ändå använda semestrar åt att åka iväg och göra mina arkeologiska flykter.
Och så föddes M, och först trodde jag, och ville, ha kvar min exotiska parallellvärld, och när hon var tre månader hade jag en femveckors "grej" i Rom då planen var (innan jag faktiskt födde mitt barn) att jag skulle åka med hela familjen, jobba och amma under lunch- och kafferasten. Och sen backade jag ur när hon hade fylklt två månader. Jag insåg att hon ammade lite för ofta och att jag älskade att vara med henne lite för mycket, för att kunna vara borta från henne alla dessa timmar. Och dessutom är Rom varm i maj. Och mannen skulle tvingas åka kollektiv trafik till min arbetsplats för varje amningstillfälle.
Det finns säker folk som klarar av det, men jag kunde och ville inte.
Nu har hon fyllt två. Nu borde det gå. Så jag ansökte om en utgrävning på Kreta. Juni till september. Det gav mig en känsla av att det fortfarande fanns en värld där ute som bara är min. En speciell känsla. Och så var chansen ganska liten att jag skulle få jobbet.
Kreta. Den fantastiska ön som jag länge har älskat. Minoerna. Jag drömde om att delta i en minoisk utgrävning sedan jag var 14.
Och så fick jag det, förutsatt att jag först har ett telefonsamtal med projektledaren och kommer överens om detaljer. Och det var för en vecka sedan. Och jag bara sitter och vet inte vad jag ska göra. Jag tror inte att jag klarar av det. Även om de kommer och hälsar på mig då och då så vet jag inte ens om jag vill det längre.
Och så finns det en liten del av mig som hoppas och fruktar (inte samtidigt, det växlar) att jag är med barn igen.
Så är det.
Jag tror inte att jag är på Kreta om tio dagar. Jag kommer nog att göra det andra - åka hem. Låta M vara med sin morfar, träffa andra barn som pratar bosniska, lära känna mina berg och floder. Vara hemma, vara min gäst.
26.06.2010