När Jonna Nilén var gravid med sitt första barn hade hon inte en tanke på kejsarsnitt. Förlossningen satte i gång som den skulle och allt såg bra ut. Men när hjässan tittade ut tog det stopp. Barnets hjärtljud och andning började gå ned och efter bara några minuter tog läkaren beslut om akut kejsarsnitt. Jonna flyttades till en bår och bars mot operationssalen.
– Jag hann inte bli rädd. Det sista jag sa innan jag blev sövd var: glöm inte pappan!
Jonnas sambo Magnus fick titta på operationen genom en glasruta.
En läkare puttade in en stol under rumpan på honom för att han inte skulle svimma när barnet togs ur magen. Sedan var det han som fick hålla den nyfödda lilla flickan i famnen.
Jonna vaknade efter ungefär en timme.
– Jag kände mig snuvad på förlossningen och lite dålig för att jag inte hade klarat av den, säger hon.
Att släktingar och vänner sa till henne att inte ha dåligt samvete gjorde nästan att det blev ännu värre.
Hon hade svårt att acceptera att det blivit ett snitt och hade ont efter operationen. Smärtan gjorde att hon inte kunde lyfta sin dotter som hon ville.
– Det var en stor förlust. Jag har svårt att förstå att det finns de som frivilligt väljer kejsarsnitt, säger Jonna.
Då blev hon inte erbjuden något stödsamtal. Men när hon blev gravid för andra gången kom alla tankarna tillbaka och barnmorskan ställde upp och stöttade.
– Hon frågade om jag behövde prata med en kurator men jag kände att jag pratade så mycket med henne att det inte behövdes.
Jonna beskriver det som en fix idé att nästa förlossning inte fick bli kejsarsnitt. När barnet inte vände sig, utan låg i säte ville hon ändå föda naturligt. Men vid röntgenundersökningen såg läkarna att det inte fanns plats för barnet att passera. Istället blev det ett planerat snitt.
Den här gången var upplevelsen helt annorlunda. Hon fick vara vaken och ha sin man Niklas vid sin sida. Båda i operationskläder. Ett skynke vid brösten skilde Jonna och Niklas från operationsteamet.
– Det var stora leenden från alla i salen och de presenterade sig och förklarade precis vad som skulle hända.
Först satte narkosläkaren ryggmärgsbedövning och efter en liten stund kände hon att benen domnade.
– Det var en varm och stickande känsla.
Läkarna nöp lite i magen för att testa att känseln var borta innan de började operera.
– När de lyfte ut barnet var det som om jag tog ett extra andetag. Det kändes som ett sug i magen. Sedan hörde jag skriket och de höll upp barnet ovanför skynket. Jag såg direkt att det var en pojke.
Barnmorskan gick iväg med honom för att väga och tvätta. Sedan fick Jonna lägga pojken till bröstet.
– Han började amma meddetsamma.
Direkt efteråt mådde Jonna väldigt bra. Men när bedövningen släppte fick hon kraftiga smärtor från såret. Och det ville inte sluta blöda. Trots att hon fick smärtlindring klarade hon inte att stå upp dagen efter.
– Det är ett krav att man ska kunna resa sig, duscha och sköta magen innan man får komma hem, berättar Jonna.
Hon fick stanna på sjukhuset i ungefär en vecka. Sen blev hon sjukskriven och hennes man fick vara hemma och hjälpa till.
– Nicke fick ta hand om Noah. Jag kunde inte själv.
Det tog flera månader och ett besök på kvinnoklinikens akutmottagning innan såret var läkt och hon kände att hon kunde fungera normalt.
– Snittet var jättefult. Det var som en bulle som hängde över ärret, säger Jonna.
Hon fick remiss till en re-operation där en kirurg försökte fixa till det. Det blev lite bättre men fortfarande långt ifrån det tunna raka streck hon fått efter sitt första kejsarsnitt.
När Jonna blev gravid för tredje gången var naturlig förlossning inte ett alternativ. Två kejsarsnitt gör livmodern tunn vidd ärrbildningen och risken finns att snittet går upp vid en förlossning. Istället fick hon ett nytt datum för kejsarsnitt.
Sonen Sigge föddes för en månad sedan.
– Det gick jättebra.
En barnmorska och en undersköterska förberedde och peppade henne inför ingreppet.
– Det tog lite längre tid att gå igenom alla ärren och det fanns en extra läkare med vid operationen, berättar Jonna.
Att öppna magen tog 45 minuter och att sy ihop efteråt - ungefär en timme.
Den här gången mådde hon mycket bättre.
– Jag kunde stå upp och ta ett par steg redan första dagen och läkningen har gått snabbare.
Ändå tycker hon inte att kejsarsnitt är ett "lätt" alternativ.
– Jag är fortfarande besviken över att jag inte fått vara med om en naturlig förlossning. Jag tror att man mår bättre av det efteråt.