Läs: Lyckade barn till varje pris
Jill Lagerqvist, mamma till Sebastian 11 år
 |
– Att pressa sina barn till det yttersta, alltid kräva max och aldrig tycka att barnet duger som det är gör mig otroligt ledsen och faktiskt förbannad.
För mig handlar mitt föräldraskap om att ge kärlek av hela mitt hjärta som främsta medel, lyfta fram alla fina egenskaper och låta mitt barn ha den personlighet han har. vi som föräldrar har som uppgift att lära våra barn att visa hänsyn, respekt och omtanke om våra medmänniskor och sakta men säkert leda dem till självständighet genom att peppa och berömma bra beteende. Att umgås och skratta tillsammans, överhuvud taget ägna tid för lek och samvaro, låta barn få vara barn.
Ett barn som växer upp utan kärlek och närhet får ingen bra självkänsla, utan formas av andra premisser och då tror jag förmågan att ta emot och ge kärlek också blir svårare i vuxen ålder.
Det finns säkert de som menar att om vi inte pressar oss själva så leder vi inte utvecklingen framåt, men jag undrar då i mitt stilla sinne om det inte är dax att sakta ner på tempot och inse att hela världen snurrar alldeles för fort som den gör och att detta har skapat de sk. välfärdssjukdomar vi har med utbrändhet osv.
Om vi tog mod till oss och vågade ge tid för eftertanke och lyssna inåt på vår magkänsla och intuition så skulle vi må bättre och bli bättre föräldrar. Livet handlar om kärlek, utan den är livet fattigt.
William Renco, pappa till Frida 6 år
 |
Jag har inte läst Amy Chuas bok, än mindre träffat henne eller döttrarna. Uppfattningen jag får är att hon med sina metoder vill rättfärdiga sina egna tolkningar på vad som är ”framgång i livet” (att hon bl.a. lyckats bli professor och därmed ”framgångsrik”) samt att hon (under)medvetet söker mildra sitt eget lidande genom att ge sina döttrar samma uppfostran som hon själv fick.
Visst ökar chansen att bli riktigt bra om man väljer att lägga mycket fokus och tid på vissa utvalda aktiviteter, men jag är övertygad om att det är mer komplext än så.
Vi kan alla bli bättre, utvecklas och nå olika typer av målsättningar genom att anamma disciplinära åtgärder.. Vissa av oss har jobbat stenhårt för att nå och bibehålla idealvikten, andra för att ta en examen, skaffa drömjobbet, lära sig spela ett instrument eller köra Vasaloppet. Disciplin ingår i livet och det kräver sin man/kvinna att prestera och nå ett utsatt mål. Inget är gratis och ska ej heller vara det. Men att i samma andetag utesluta idrott, drama, skolkamrater, dataspel, tv-tittande och annat ”Chuanskt oönskat” är rent löjeväckande. Vart tog barnets egna önskemål vägen? Och lusten, glädjen, och allt annat i livet?
Min personliga åsikt är att hennes döttrar kan ges bättre möjlighet till utmärkta betyg i samtliga ämnen (alltså även i drama och idrott) om hon istället gör tvärtom och dessutom tillåter att döttrarna själv får välja, testa och fatta egna beslut. Det ena utesluter inte det andra. I mitt liv och föräldraskap har jag också hört talas om begrepp som Självkänsla, Mod, Empati, Samarbetsförmåga, Ansvarskänsla och Självförtroende – för att nämna några. Jag håller även med Catarina Furmark i det hon säger. Själv försöker jag, efter bästa förmåga, anpassa mig till min dotter och aktuell situation. Det innebär alltså att jag ibland ”curlar”, ibland ”flyger helikopter” och ibland agerar auktoritärt. Återigen: Det ena utesluter inte det andra. Min egen kapacitet till sunt livsförnuft och omdöme avgör hur bra jag egentligen lyckas i respektive situation. Både jag och min dotter lär så länge vi lever.
Malin Gustafsson, mamma till Hanna 14 år
 |
Jag tycker att många svenska barn är för bortskämda. Får bestämma för mycket, familjen rättas in efter barnens vilja och i vuxen ålder är de väldigt egoistiska. Men att gå så långt att man ska kasta presenter, tvinga dem till saker som inte är något de vill utan något man själv vill, det är inte bara att ta i utan det är att gå till överdrift.
Jag undrar lite varför hon skaffade barn och vad hon ser dem som. Ett projekt? Jag ryser!
Jag har uppfostrat min dotter med klara och tydliga regler men jag har inte behövt vara extremt hård eller bestämd för att hon ska följa dem. Istället har jag förklarat, lyssnat och pratat massor! Jag har gett henne kärlek, trygghet och självkänsla. Men främst, hon har fått vara hon.
Tigermammans barn har inte fått vara barn, inte ens sig själva. Det är bra att hon nu ”vaknat upp” och de kan ge tillbaka en hel del som de verkar ha missat fullständigt men det finns en sak de inte kan ge, något som är förlorat, något som faktiskt ingår i livet – en barndom. Och det, det är riktigt sorgligt.
Lars Ericsson, pappa till Alva, 11 år
 |
All fostran bör leda till självständighet enligt min föräldrafilosofi, att styra för mycket och sätta upp mål som mer är mina som förälder än barnets egna mål kan vara förödande för deras utveckling till självgående individer.
Visst ger jag som förälder mentala ”knuffar” som min dotter förhoppningsvis går igång på, men att så utstuderat som tigermamman schemalägga livet känns fel. De flesta inlärningsprocesser blir mig veterligen kortare om man tycker aktiviteten är rolig än om man gör det under tvång/hot. Det gäller ju både barn och vuxna.
Sedan är det upp till oss föräldrar/pedagoger att göra det som av barn kan uppfattas som tråkigt initialt kul via lekar och pedagogiska trick. Lekfullhet är en underskattad kvalitet i dagens samhälle där allt skall mätas och bedömas. Många framgångrika människor svarar ofta att de inte upplever att de ansträngt sig för att nå sin framgång, utan bara gjort det de tyckte var kul. Kan man förmedla den känslan till sina barn tror jag att det kommer gå dem väl.
Vad tycker du? Kommentera!