Varför är denna privata angelägenhet plötsligt allas? Beror det på att folk vill snoka? Nej, det tror jag inte. Beror det på att folk vill kränka? Nej, det tror jag inte heller. Beror det på okunskap? Tja, det är nog sanningen på spåren. De som frågar saknar oftast egna barn och tycker att det är lite spännande att veta.
Mest är nog problemet den gamla konsten att tala innan man tänker. Första gångerna jag fick frågan blev jag faktiskt chockad och trodde nästan att jag hörde fel, men sen började jag (tyvärr) vänja mig. Jag försöker besvara med att förklara hur jag tänker om frågan, oftast med frågeställarens medhåll efter en stund. Men ska jag vara ärlig hade jag kanske sagt det samma själv om jag inte tänkt mig för… Så jag är inte arg på dem som frågar, utan snarare fascinerad.
Det är egentligen en väldigt modig fråga att ställa. Ponera att du frågar din ytliga jobbkollega om hennes graviditet var planerad och hon skulle svara: ”Nej, det var verkligen inte planerat! Jag vill absolut inte ha barn och är inte ens säker på vem som är pappa eftersom jag i samma veva var otrogen utan skydd. Så jag och pojkvännen bestämde oss för att göra abort och bokade tid men sen ångrade jag mig och grät och mådde skitdåligt när jag var där men han ville fortfarande göra abort så vi bråkade och gjorde slut och sen nu har jag ångrat mig igen och vill verkligen inte ha nån unge och den kommer förstöra mitt liv och jag har blivit deprimerad och har panikångest och är verkligen inte sugen eller redo för barn. Hur mår du själv?”
Vad skulle du säga då? Visst, exemplet är draget till sin spets, men jag tror att det visar hur jag menar att frågan kan vara oerhört känslig. Jag tror definitivt inte att alla som ställt frågan till mig skulle ha varit redo att hantera ett sådant svar som ovan, men tänk om det hade varit situationen? Hur kan man med att fråga om man inte är redo att ta svaret? Jag förstår faktiskt inte. Och varför är det viktigt för någon utomstående? Jag förstår faktiskt inte det heller. Att en person väntar barn gör inte att det är mer okej att ställa personliga frågor än det är i vanliga fall. Men jag försöker att inte bli upprörd utan istället vända det till medlidande med frågeställaren som uppenbarligen inte förstår bättre! ”Det är synd om människorna”, som Strindberg skulle sagt.
”Men sluta gnäll, det är väl bara att låta bli att svara om det nu är så känsligt!” kanske du nu tänker. Jo, jag gillar tanken i teorin. Min ursprungsplan var att besvara eventuella närgångna frågor från personer som jag inte stod så nära med just att jag tycker att det är privat, både för att jag tycker det och för att markera. Det höll inte ens första gången jag fick frågan, då svarade jag chockat att: ”Det tycker jag är en väldigt privat fråga! Och ja.”
För samtidigt som jag vill markera inser jag att ett sådant svar antagligen skulle tolkas som ett nej. Då skulle personen som frågar tro att jag blir upprörd just därför att det inte var planerat, vilket jag inte vill att de ska tro. Så därför har jag nästan inget val.
Jag önskar att jag kunde skita i vad alla tycker och rycka på axlarna om nån skulle tro att det bara råkade hända, men tyvärr är jag inte så stark. Jag antar att det har med mina egna projektioner att göra, för även om jag önskar att jag inte gjorde det inser jag att jag verkar tycka att en planerad graviditet på något vis är bättre än en oplanerad. Och jag vill inte att någon ska tänka något negativt om oss och vårt barn. Jag vet att det är töntigt att spegla sig så i andra men… jag gör tydligen det.
**** Suzanne Staaf, kallad Suz, är 24 år och bor i Göteborg med sin fästman. Hon läser personalvetarprogrammet vid Göteborgs universitet och arbetar för studentkåren. Lagom när vårterminen är slut i juni väntas hennes första barn. Fritiden ägnar Suz åt ideellt engagemang, körsång, familj och vänner. Suz spenderar även mycket tid framför datorn, bland annat med att blogga om graviditeten och allt som hör till den.